ÅSIKT

Lite mindre verklighet, tack

Inga-Lina Lindqvist försöker hitta guldkornen bland vårens deckare

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

rens deckare läser jag på en kristen kursgård.

Kontrasten kunde till synes inte vara större. I ena ringhörnan – böner och kollekt till kyrkans internationella arbete. I andra hörnan – brott, hat och utstuderade tortyrmetoder. Men Fader vår handlar faktiskt om skuld, frestelser och ondska. Och deckarna är byggda som biktbås där författaren viskar eller vrålar hemligheter i mina öron.

Fantastisk
Fantastisk

Sydafrikanen Deon Meyer har skrivit Devils Peak, en fantastisk bok, en passionerad och intrikat vävd berättelse med starkt moraliskt patos. En traumatiserad polisman måste hålla sig nykter i sex månader för att få en andra chans av sin familj. En före detta elitsoldat hämnas utsatta barn. En prostituerad undrar varför livet straffade henne långt innan hon själv begick någon synd. Här finns människans obändiga skönhet och styrka i en kompromisslös roman. Och hos mig en känsla av att någonstans, någonstans kämpar folk med verkliga problem och får dessa problem skildrade i böcker, av författare som inte behöver ta till förvridna påhitt för att fånga läsarens intresse.

Alltför många deckare saknar nämligen moral.

Hamrar.
Hamrar.

Mons Kallentoft beskriver i Vårlik två poliser som går hem till en djurrättsaktivist. När aktivisten inte svarar tillräckligt snabbt på polisens frågor slår en av dem sönder hennes samling av porslinsdjur. Kollegan tänker under tiden att hon skulle vilja ”banka vett i” – djurrättsaktivisten. Kallentoft problematiserar inte händelsen. Han låter poliserna tänka att ”det är jag mot dem som gör barn illa. Det är svart mot vitt. Så enkelt är det.”

Kallentoft är en god stilist och väjer inte för djärva berättargrepp. Han hamrar in sin historia med obevekligt driv. Men han vill övertyga mig om det rimliga i att polisen trakasserar en oskyldig, och jag värjer mig av moraliska skäl.

Åsa Lantz deckardebuterar med Vart tog den söta lilla flickan vägen. Hon har bultande, febrig energi i språket. Men hon använder sin skicklighet till att berätta mycket märkliga saker för mig.

Förvrider.
Förvrider.

En kvinnlig konstnär tror att hon har könsstympats av en somalisk imam. Det visar sig att den skyldige i stället är en svensk finansman. Han dekorerade om sin lägenhet till en moské för att plantera falska minnen i hjältinnan! Det är vackert att imamen blir rentvådd på slutet. Och att hjälten är en sympatisk bisexuell dramatiker. Fast vad hjälper det? Somaliska flickor könsstympas av somaliska äldre kvinnor. Så ser problemet ut, fortfarande. Åsa Lantz förvrider problemet, förångar den. Kvar blir en rökridå, en verklighetsförfalskning i politiskt korrekta kläder.

Det är först nu, när jag ser Stieg Larssons trilogi i en skrattspegel, som jag förstår att den egentligen var en tecknad serie. Men Larssons överdrifter tjänade hans politiska,

feministiska och radikala budskap. Succén för Millennium kommer sig inte av att Larsson blaffade den ena konstigheten ovanpå den andra.

Kväljande.
Foto: SARA RINGSTRÖM
Kväljande.

Även Jo Nesbøs filigrant gestaltade Pansarhjärta ger mig kväljningar. Varje drag i den, varje moraliskt dilemma, varje konflikt är byggda på spekulationer. Som ”kung Leopolds äpple”, ett tortyrredskap som påstås ha använts i Kongo under belgiskt styre. Tyvärr drabbas jag inte av någon skam för imperialismens härjningar, som man kanske tycker borde vara fallet. Jag utsätts i stället för osund sadistisk fantasi.

Det värsta är att såväl Kallentoft som Lantz och Nesbø är storsäljande representanter för den nordiska deckartraditionen. De ska föreställa förvaltare av den samhällskritiska deckaren som med hjälp av en mordgåta blottlägger verklighetens urverk. Problemet är att ingen verklighet blottläggs i dessa verk. Författarna utnyttjar bara verkligheten – som kuliss, som rekvisita, som attribut. Bara för att man nämner ”finanskris”, ”islam” eller ”Kongo” brinner man inte för rättvisan, lever sig in i muslimsk kultur eller förmedlar vad som faktiskt händer ute i världen.

Att författarna är så begåvade att de är nära att förföra mig gör inte saken bättre. Gestaltning som tjänar reaktionära syften är ett moraliskt övergrepp på läsaren.

För övrigt noterar jag att såväl Kallentoft som Lantz arbetar med arketypen ”skygg finansman”, en alltmer populär figur i underhållningslitteraturen. Det har återigen inget med kritiken av storfinans att göra. Men intrigen löper lättare om skurken har oändligt gott om pengar och tid. En sorts ond Batman.

En annan populär arketyp dyker upp i Johan Theorins Blodläge – den ondskefulle kulturarbetaren. Ända sedan jag läste Karin Alvtegens Skugga har jag undrat över självföraktet hos svenska författare. Kollegor som förekommer i deras böcker är odugliga, tömda på integritet, enfaldigt elaka. I en populär genre som deckare är det säkert tacksamt att spä på de noggrant underhållna fördomarna om lata kulturarbetare.

Begår tjänstefel.
Begår tjänstefel.

Fast när jag läser Håkan Nessers De ensamma undrar jag om det kanske finns ett uns av sanning i fördomarna. Bland textens voluminösa veck finns en riktigt bra historia begravd. Om sex svenska ungdomar på resa i Östeuropa 1971, en gruppvåldtäkt i Timisoara och en litet bussbolag som går i konkurs. Men upplösningen är så slapp att jag vill anmäla Nesser för tjänstefel.

Han flyr från den moraliska och politiska innebörden i sin egen berättelse.

Om Nesser och Theorin är säsongens besvikelser, tillsammans med Karin Fossums mekaniskt framställda Döden ska du tåla och Anne Holts duktiga Frukta inte, så är

Överraskar.
Överraskar.

Thomas Bodströms Lobbyisten säsongens positiva överraskning.

Till att börja med fnissar jag generat åt att en socialdemokratisk justitieminister är ”beredd att offra sig för sin statsminister” och att hennes högsta önskan i livet är att ”till varje pris vara kvar i regeringen”. Men berättelsen växer snart till frän kritik av rättsystemet – och av socialdemokratins sektliknande subkultur. Det finns en valpig, oförställd berättarglädje hos Bodström och ett seriöst försök att klura ihop en klassisk pusseldeckare.

Alltför många deckarförfattare nöjer sig med att stapla händelser på varandra. Ofta tror de att parallellhistorier i sig besitter en magisk förmåga att skapa spänning. Lägg till mördarens tankar i kursivt, och du har den anonyma högen av anglosaxiska deckare som finns ute på litteraturens marknad, eller snarare dess överskottslager. Elly Griffiths Janusstenen, från kvalitetsförlaget Minotaur, hör hemma där.

Gedigen hantverkare.
Foto: peter widing
Gedigen hantverkare.

Jag läser i stället Tjockare än vatten av Mark Billingham, på samma förlag, och möter gediget hantverk och rejäl kritik av den nyliberala dagordningen, där medelklassen ägs av banker och försäkringsbolag medan de fattiga är myndigheternas egendom.

Jan Myrdal sa att en roman är ”verkligheten uppvriden i fiktion”.

Jag har länge väntat på att fiktionen skulle tröttna på sin underordning, tröttna på att få verkligheten uppvriden i sig.

Ironiska deckare, humoristiska deckare, galna deckare – var är de? Alla verkar tugga på samma verklighet, slita i den med tänderna.

Diana Abu-Jaber sticker ut genom sitt originella upplägg i Ursprung. Hennes hjältinna är expert på fingeravtryck. Hon är uppfostrad av apor. En säregen, vemodig och lyrisk deckare. Även debuterande Tana French vågar språnget i Okänt offer. Polisutredningen är i hennes roman skildrad som ett konstverk, en installation, en lek med identiteter. Tarquin Hall bjuder i Fallet med den försvunna tjänsteflickan på en trivsam curry av Sherlock Holmes och Mma Ramotswe. Det är hett, gott och hjärtligt. Visst bli jag underhållen, och det är gott så.

Lärorik
Lärorik

Men när jag öppnar franska Naïri Nahapetians korta roman Vem dödade ayatolla Kanuni? möter jag en bok som lär mig något.

Att könsbytesoperationerna är gratis i Iran därför att transsexualitet är mer förenlig med islam än homosexualitet. Att islamiska republiken har lyckats med familjeplanering, något shahens regim misslyckats med. Att de religiösa välgörenhetsstiftelserna sitter på enorma ekonomiska resurser, är stängda för insyn och korrumperade. Att president Ahmadinejad har stora likheter med den vitryske diktatorn Lukasjenko.

Man kan parafrasera Tolstoj och säga att alla demokratier är olika, men alla totalitära regimer liknar varandra. Jag känner igen dubbellivet och kremlologin från min sovjetiska uppväxt.

Nahapetian förfaller inte till exotism, hennes huvudpersoner är inga stereotyper. En kvinnlig politiker är både feminist och tokreligiös. Cynismen är stor hos den åsidosatta intelligentian. Rika Teheranbor dricker smuggelsprit och läser högt ur ayatollan Khomeinis Lilla gröna på sina fester. Men varför är boken en deckare? Det är inte helt klart. Deckargåtan är nödtorftigt ihopsnickrad och stör mer än den tillför.

Kommen så långt i min läsning ifrågasätter jag på allvar att deckarformen är rätt forum för den verklighetsintresserade författaren. Deckarläsning är i dag ett populärt tidsfördriv och jag undrar hur mycket verklighet man egentligen orkar med under sin semester. Är inte verklighetsflykt en vettigare sysselsättning då?

Det är där moralen kommer in. En arbetare är värd sin lön och sin ledighet. Om jag nu ska fly från min vardag vill jag inte jagas in i ett sadistiskt mörker, inte fångas in i en reaktionär världsbild. Jag hatar författare som med berått mod gör det mot mig för att de vill tjäna pengar. Underhåll mig gärna, men rör inte min integritet.

Min själ, om man så vill.

FAKTA

SEMESTERNS NAGELBITARE

Ursprung

Diana Abu-Jaber

Övers. Eva Johansson

Albert Bonniers

Tjockare än vatten

Mark Billingham

Övers. Jan Malmsjö

Minotaur

Lobbyisten

Thomas Bodström

Norstedts

Döden ska du tåla

Karin Fossum

Övers. Helena Örnkloo och Ulf Örnkloo

Forum

Okänt offer

Tana French

Övers. Peter Samuelsson

Albert Bonniers

Janusstenen

Elly Griffiths

Övers. Carla Wiberg

Minotaur

Fallet med den försvunna tjänsteflickan

Tarquin Hall

Övers. Marianne

Mattsson

Forum

Frukta inte

Anne Holt

Övers. Maj Sjöwall och Margareta Järnebrand

Pirat

Vårlik

Mons Kallentoft

Natur och Kultur

Vart tog den söta lilla flickan vägen

Åsa Lantz

Albert Bonniers

Devils Peak

Deon Meyer

Övers. Mia Gahne

Weyler

Vem dödade

ayatolla Kanuni?

Naïri Nahapetian

Övers. Marianne Tufvesson

Sekwa

Pansarhjärta

Jo Nesbø

Övers. Per Olaisen

Pirat

De ensamma

Håkan Nesser

Albert Bonniers

Blodläge

Johan Theorin

W&W

Inga-Lina Lindqvist