ÅSIKT

Sverige ur tiden

Ann Charlott Altstadt försökte jaga fatt på brudparet i Gamla stan

1 av 7 | Foto: Carolina Byrmo
Eva Hamilton, Anders Borg och statsministerparet utanför Slottet.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På väg till bröllopsfirandet går jag in i en Ica-affär. Mannen i kassakön kan inte låta bli att pysa ut antirojalism vid åsynen av kvällstidningarnas löp. Vi enas om att Daniels enastående klassresa har krönts med fel huvudbonad. Hur kunde han byta truckerkepsen mot en kotlettfrilla? Men Daniels slickade bratfrisyr är förstås en modern maktsymbol som dagen till ära ska sammansmälta med det gamla släpet, sabeln och slupen.

På Hornsgatan möter jag två kvinnor som kånkar på en bröllopsgåva till Daniel. Den är raka motsatsen till allt vad traditionella regalier heter: en jättelik docka med stora bröst, vid namn "Bob", gjord av ihopsydda Ikea-kassar.

Tanken är att Daniel ska känna sig trygg vid Bobs stora barm. En påminnelse om den vanlighet och det folkhem han idag officiellt lämnar för alltid.

Jag fortsatte förbi Slussen och i Gamla stan, med stark förväntan på folkfest, spontana upptåg och mycket prat om kungahuset. Istället mötte jag hårt sammanbitna människor som i tusentals trängdes i i de labyrintiska och avspärrade gränderna runt Storkyrkan. Vi hade alla trott att man kunde få en glimt av samhällets elit på väg in i kyrkan. Vi fick nöja oss med storbildskärmen vid Operan.

Det gick en ilning längs med ryggradden när brudparet sa ja till varandra. Det är svårt att vara oberörd när denna, som andra påpekat, djupt nedärvda folksaga blir på riktigt: Landsortskillen vann prinsessan. Att höra Daniels dialekt sammanvigas med Victorias typiskt överklasshesa sociolekt var en sällsam upplevelse som för ett ögonblick upphävde bröllopsarrangemangens nordekoreastämningar och de underdåniga journalisternas misslyckande att ge innehåll åt all medietid. En spricka i det som är en av kungahusets viktigaste uppgifter:att i symbios med medierna slå vakt om, inte om Sverige, utan om vår mainstreamkultur. Att förhindra att det verkligt meningsfulla, djupa och viktiga tränger in i offentligheten.

SVT, som enligt sitt uppdrag ska vara kritiskt granskande, har sänt tusentals kungavänliga timmar inför en tv-publik som tröttnade på meningslösheterna redan i februari. I fredagens direktsändning gav Fredrik Reinfeldt det vanliga standardargumentet för att bevara monarkin: kungahuset är en nationell enande kraft. Med andra ord: kungahusetsuppgift är att de motsättningar som finns i ett samhälle, särskilt i kristider, kommer upp till ytan.

På senare tid har dock ett nytt argument dykt upp, en slags variant av det nyliberala thrickle down theory, som säger att det är toppen att vissa tjänar oförskämt mycket pengar, eftersom deras välstånd sipprar ner till oss. Med andra ord: vi ska investera miljoner i kungahuset för att deras lycka i sin tur sprider sig till hela samhället. Senast var det Maud Olofsson som, efter att ha ätit en brakmiddag i kungligt sällskap, menade att bröllopet betyder gjädje, ekonomisk kris till trots.

Hur många arbetslösa, utförsäkrade och nderavlönade går på det där? Funderar jag när jag fastnar i människomassan och missar kortegen.

Jag tränger mig hem mot Södermalm när det plötsligt tar stopp. Slupen är på ingående. Jag sitter fast igen och nu är det obehagligt för där uppe på balustraden står regeringen och andra potentater och skålar, skrattar och vinkar till oss. Längs bort skymtar Europas kungahus. De ser bekräftelsesugna ut. Särskilt de som är kungligheter utan land. De vill ha hyllningar från oss som står nedanför och har betalat kalaset.

Mest hyllningar vill förre moderatledaren Ulf Adelsohn ha. Efter en evighet så anländer brudparet. När de vinkt klart och balustraden blir tom vill Adelsohn, fylld av narcissism och kanske även av annat ha mer, och försöker jaga igång ytterligare jubel åt sig själv.

Daniel tas emot på slottet som prins. Enligt moderaternas definitioner är han inte längre i jobb. Den 19 juni slutade med att han hamnade i utanförskap, eftersom Daniel som prins lever på transfereringar. Den sittande tiggaren, som jag nästan snavar över, lever dock inte i utanförskap eftersom han inte omfattas av socialförsäkringssystemet.

De gamla uniformerna, de glittrande galadräkterna, soldaterna med blottade bajonetter och lukten av hästskit på Stockholms gator ger en stark känsla av att Sverige gått ur tiden.

Ann Charlott Altstadt