ÅSIKT

Misstagens festival

HULTSFRED Festival 1986-2009 R.I.P.

Sveriges första och i grund och botten mest vågade rockfestival har gått under. Hultsfred vågade pröva saker som inte funkade. Doktor Kosmos, med Martin Aagård till vänster, var ett av banden som utförde experiment på scenen.
Sveriges första och i grund och botten mest vågade rockfestival har gått under. Hultsfred vågade pröva saker som inte funkade. Doktor Kosmos, med Martin Aagård till vänster, var ett av banden som utförde experiment på scenen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den sämsta idé jag någonsin haft fick jag förverkliga på Hultsfredsfestivalen.

Mitt framför ögonen på några tusen lätt förbryllade människor.

Festivalen firade 20-årsjubileum och mitt band hade fått frågan om vi kunde hitta på ”något extra”. Vi svarade som alla rockmusiker skulle gjort i den situationen: Vi vill ha den jobbigaste, konstigaste och mest besvärliga scenografi något rockband någonsin haft på Hultsfred.

Och ni ska bygga den åt oss.

Genom ett par osannolika slumpar kom arrangörerna över scenografin från Claes Månssons och Ulf Brunnbergs nedlagda fars Omaka par på Maximteatern i Stockholm.

Svängdörrar, farsväggar, farstrappor farsbord, farsstolar... allt forslades ner i en enorm container och började monteras av svettiga och nervösa scenarbetare någon gång i gryningen.

Det var en magnifik känsla när vi bakfulla och deprimerade gick upp på scenen med en trummis som hade gipsade ben och gjorde vår sämsta spelning någonsin. Vi var så dåliga att vi inte ens märkte att trummisen fastnade bakom en svängdörr.

Med tanke på hur olönsamt, plågsamt och ansträngade alltihop var så måste det nog kallas konst.

Hultsfred, vad ni kunde! Vad ni ansträngde er. Vad ni prövade saker som inte funkade. Och satsade på fel hästar. Gång på gång.

Sveriges första och i grund och botten mest vågade rockfestival har nu gått under. Dels för att de klantat sig en gång för mycket och dels för att de gjort sig osams med den amerikanska företagsjätte som ockuperat svensk livemusik – Live Nation. Ett företag som till och med Bert Karlsson tycker är ondskefullt.

Men det var misstagen som skapade Hultsfred.

De satsade på rock i skogen när ingen trodde på det. De satsade på hiphop när ingen ville höra. De satsade på dansmusik för en publik som inte kunde dansa. De satsade utan att blinka på containrar med buskisscenografi som fastnade i gipsade trummisar. De satsade på lite av varje.

Alla som startat en festival i Sverige sen dess har lärt sig av de där misstagen. Och rent rockfestivaldarwinistiskt måste väl därför Hultsfred dö till slut.

Efterträdarna lärde sig bland annat att man måste nischa sig.

Emmabodafestivalen fostrade svensk indiepop. Arvika tillverkade en ny generation goter när alla trodde att det gotiska släktet var utdött. Sweden Rock gjorde hårdrock till ett familjenöje. Way out West och Peace and Love i Borlänge flyttade den breda festivalen in till stan, där man kan ha snyggare byxor och dricka finare viner. En logisk följd av att publiken blir äldre och allt mer medelklassig.

Det är bra. Fint. Smart.

Business. Helt oklantigt.

Men Hultsfred var under sina bästa år en gatukorsning för hela rockens klassamhälle. En plats där det inte var helt givet vem du skulle möta, ligga med eller få stryk av. Bajsmannen, skinnskallarna, goterna, raggarna, hiphoparna eller indiepoparna.

Eller Kent. Eller folkpartisterna som delade ut flygbladet ”Liberalism rockar”.

Dagens gated community-festivaler är betydligt smartare, bättre och mer lönsamma. Men de är ett

totalt misslyckande för den framgångsrika integrationspolitik som bedrevs i Småland mellan åren 1986–2009.