ÅSIKT

För USA – i tiden

Pierre Schori om Sveriges insatser i Afghanistan och varför vår alliansfrihet blir alltmer urholkad

1 av 3 | Foto: AP/Sameer Najafizada
På plats Svenska soldater vid en ceremoni i provinsen Maza-e-Sharif, norr om Kabul.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Avskedandet av general McChrystal indikerar att strategin bakom det amerikanskledda Afghanistankriget är i gungning. Därmed skakas också själva fundamentet för Sveriges deltagande i Nato-operationen.

Michael Hastings sensationella artikel ( Rolling Stone 25 juni) som fick den hysteriskt hyllade generalen på fall avslöjar flera obehagliga omständigheter kring kriget, men den väcker också frågor om regeringen Reinfeldts kunskap om läget i Afghanistan och Washingtons maktcentra.

När generalen blev hemkallad, uttalade Carl Bildt och Sten Tolgfors uppskattning och stöd för McChrystal. Bildt menade dessutom att Nato-befälhavarens öde inte primärt var en amerikansk fråga. ”Om befälhavaren i Afghanistan får sparken så måste det bli en fråga för Isaf”, menade utrikesministern.

Detta visade sig, som mycket annat i den svenska Afghanistanpolitiken, vara en illusion. Den så kallade ”FN-mandaterade insatsen” styrs inte av FN, inte ens av Nato, utan av USA. Det var Obama, som efter tre månaders intensiva överväganden, beslöt om en tillfällig eskalering av antalet trupper för att därefter börja USA:s uttåg redan nästa sommar, och det var Obama ensam som avskedade – och ersatte – chefen för den ”FN-mandaterade” operationen.

Att Sverige, alltsedan man gick med i den ursprungliga Isaf-insatsen som sedan blev en ren Nato-operation, inte har haft någon egen strategi har från början varit uppenbart. Den svenska regeringen uttalade inte något tvivel om Bushs katastrofala ”krig mot terror” i Afghanistan. Man utökade i stället antal svenska soldater utan att ställa frågor eller ens invänta den tillträdande presidentens politik.

Efter avskedandet beklagade Bildt utvecklingen, och Tolgfors menade att det nu var viktigt att McChrystals strategi ”fullgjordes”.

Följer inte regeringskansliet debatten i USA där både presidenten och vicepresident sedan i höstas började ifrågasätta McChrystals egensinniga stil samtidigt som hans krigföring mött växande motstånd i kongressen?

Han är ökänd från Irakkriget för sin hänsynslöshet. Han ljög och förfalskade en dödsattest i april 2004 om idrottshjälten Pat Tillman i Afghanistan. Tillman dog inte i strid mot talibanerna utan dödades av misstag av sina egna. Denne man som hyllats som ett underrättelsegeni ger dessutom en korkad intervju i antikrigstidskriften Rolling Stone.

Hastings, som tillbringade en månad med McChrystal och omgivning, beskriver generalens stab som en handplockad samling av mördare, spioner, genier, patrioter, politiska fixare samt rena galningar. Denna ledningsgrupp började genast med att förändra den rådande ”kulturen” inom Isaf/Nato som de föraktfullt kallade I Suck At Fighting eller In Sandals And Flip-Flops.

McChrystals eget uppträdande understödde denna cyniska attityd. Fyra timmars sömn följs av en dryg mils löpning varje morgon och endast ett mål mat om dagen. Generalen skapade därmed en bild av sig själv som en övernaturlig seriehjälte i ett krig som ägdes av USA och som skulle vinnas av en strategi som bar hans personliga stämpel och som mött starkt folkligt motstånd inte bara i Afghanistan, skriver Hastings.

Denne man har anförtrotts det yttersta ansvaret för Sveriges soldater.

Hastings påpekar att strategin som McChrystal och Isaf-befälhavaren David Petraeus lanserat bygger på två av de mest misslyckade militära projekten i historien: Frankrikes krig i Algeriet och USA:s i Vietnam.

Den mest uppseendeväckande uppgiften i Rolling Stone var att McChrystals främste rådgivare, generalmajoren Mayville, ansåg att kriget inte gick att vinna. Det enda sättet var att omdefiniera misslyckandet som en seger, menade Mayville.

Själva testet av McChrystals strategi var den lilla staden Marja i den talibanbehärskade södra delen av landet som skulle erövras och få proamerikanskt afghanskt styre. Men fyra månader efter att talibanerna drevs ur staden, finns det ingen fungerande administration, och talibanerna är tillbaka.

Just nu pågår en amerikansk uppladdning för att vinna kontroll över staden Kandahar, som räknas som talibanernas maktcentrum. Syftet är försvaga eller åtminstone begränsa deras inflytande så att regeringen i Kabul ska kunna förhandla med motståndsrörelsen från en starkare position än idag. Förhoppningen om att besegra talibanerna, som hämtar sin moraliska styrka ur två mycket starka drivkrafter, nationalism och religion, finns inte längre i Washington.

I juni dödades den tusende amerikanske soldaten i vad som blivit det längsta kriget i USA:s historia. I början av 2012 börjar valkampanjen att gå upp i varv; det blir då viktigt för Obama att kunna visa på de utlovade kraftfulla neddragningarna av USA:s engagemang på de två från Bush ärvda krigsfronterna. Presidenten har tydliggjort att han verkligen avser att börja dra tillbaka sina trupper från sommaren 2011. Med andra ord: strategin för det fortsatta kriget i Afghanistan som förs av Nato under amerikanskt ledarskap, avgörs i Washington och Pentagon, inte i FN:s eller Nato:s högkvarter.

McChrystals fall har stärkt vicepresident Bidens linje, som nu kallas för Plan B i Washington. Den innebär en kraftfullare satsning på att slå ut de återstående fickorna av al-Qaida i Afghanistan och Pakistan, att stödja Karzais försoningspolitik gentemot talibanerna, att kraftigt skära ned antalet amerikanska trupper och att hålla fast vid juli 2011 för det amerikanska uttågets inledning.

De i regering och riksdag som lever i illusionen om att Obama kommer att försena denna tidsgräns – så att det ska passa den tidlösa svenska ”strategin” – bör läsa vad vicepresident Biden främste rådgivare, Antony Blinken, sade till New York Times den 25 juni: ”Det finns bara en politik som gäller. Den är kristallklar, har fastställts av presidenten och följs av alla. Han sade i sitt West Point-tal att efter 18 månader ska trupper börja komma hem”.

Regering och riksdag borde också lyssna på EU:s mångårige representant i landet, spanjoren Francesc Vendrell, som menade att den amerikanska strategin och offensiven i söder var meningslös eftersom det samtidigt pågick förhandlingar med talibaner. Vad väst gör är att riskera unga mäns och kvinnors liv till ingen nytta, menade Vendrell.

Afghanistan dominerar debatten i många länder. Regeringen i Holland, liksom Tysklands president, fick avgå på Afghanistanfrågan, och Holland liksom Kanada är i färd med att dra sig ur kriget. Också i USA växer tvivlen. Trots att USA har spenderat hundratals miljarder dollar på världens femte fattigaste land har man inte vunnit något nämnvärt stöd hos civilbefolkningen medan talibanerna ökar sitt stöd enligt en färsk kongressrapport.

Hastings avslutar själv sin artikel med bedömningen att efter nio års krig är talibanerna helt enkelt för starkt rotade i landet för att kunna besegras av USA.

Afghanistan har också blivit ett stort, svart hål för Sveriges och Europas fredsbevarande insatser under FN-flagg. Det finns inte en enda svensk beväpnad soldat i FN-ledda operationer. Men i det officiella Sverige tycks ett slags tystnadens konformism råda, trots att svenska soldater slåss under Nato-flagg, vilket undergräver vår militära alliansfrihet, vår förmåga att ge effektivt stöd åt Afghanistans nationsbygge och vår tidigare starka lojalitet med FN:s fredsbevarande blå baskrar.

Det är hög tid att Sverige, som var initiativtagare och förut en stor bidragare till FN:s blå baskrar, byter spår. Om Sverige vill göra en bestående skillnad uppnås inte det medelst en kostbar och ifrågasatt militär insats. Årskostnaden för en svensk soldat i Afghanistan kan till exempel finansiera 50 välutbildade lärare eller 1 400 elever.

På grund av kriget blir säkerheten också sämre, och truppförstärkningarna möter växande motstånd enligt Svenska Afghanistankommitténs (SAK) senaste årsrapport.

Men framsteg kan göras trots kriget, inom mödravård och utbildning, tack vare SAK:s trettioåriga, uppskattade civila verksamhet.

I stället för att fortsätta den riskfyllda militära insatsen borde det därför vara en bjudande plikt för Sverige att frigöra resurser för att bli en stor, fredlig aktör, i samarbete med FN och regionen, till stöd för det afghanska folket och dess nationsbygge.

Pierre Schori