ÅSIKT

Nästan som ett dårhus

1 av 2
Cornelis.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Farväl trygga, tråkiga pojkrum i villaförorten. Bakom en slamrande dubbeldörr låg min dröm om ett nytt spännande liv. 14 kvadrat ljusgrått linoleumgolv. Ett handfat. En solig balkong utanför.

Jag trodde att jag hamnat på en studentkorridor, men här fanns inga studenter. Harriet, en av de inneboende, visade sig nästan aldrig utanför sitt rum. Men jag hörde henne på nätterna, springande fram och tillbaka utanför min dörr, ylande ett slags mantra. De sa att hon kunde bli farlig, och mitt lås fungerade inte.

Jan, knappt 20, klädde sig i fluga och golfbyxor och samlade till en egen antikvitetsaffär. Syndikalist-Mari spelade Cornelis-plattor och var ständigt arg på något, oftast på män, ibland på mig.

Alldeles bredvid bodde franske Jean-Pierre som hade dumpats av sin svenska flickvän och nu delade rum med en ståbas. Vi bildade ett band, han och jag och jättefiolen. Första spelningen skulle ske på föreningens tak. Men när tjejen plötsligt återvände försvann Jean-Pierre och bautabasen.

Jag minns även det rodnande kärleksparet som alltid pratade i viskande ton. Utom på natten då de förvandlades till sexmonster och höll halva korridoren vaken. Ibland ackompanjerades deras ömhet av ylande Harriet på stirriga barfotafötter.

Jag packade mina drömmar efter några månader.

FAKTA

Min första bostad

Lars Sjöstedt