ÅSIKT

Sprit, våld & litteratur

Lennart Bromander läser en biografi om Raymond Carvers kaotiska liv och leverne

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Raymond Carver.
Foto: AP
Raymond Carver.

Läsningen av stora biografier kan ibland sluta med att man fastnar för fel person. Nog för att jag fångas av huvudföremålet för Carol Sklenickas nära 600-sidiga och minutiöst detaljrika genomgång av Raymond Carvers liv och författarskap, men lika starkt är mötet med den för mig tidigare okända Maryann Carver. När jag efteråt läser om en knippe Carver-noveller finner jag överallt spår av denna märkliga kvinna.

Raymond Carver växte upp i en liten sågverksstad i Twin peaks-land i nordvästra USA, och redan i mitten av femtiotalet träffade han som sjuttonåring den två år yngre Maryann Burk. Innan de fyllt tjugo var de gifta och hade två barn. Maryann arbetade och studerade, medan Raymond visserligen också arbetade en del och också tog hand om barnen, men framför allt var han inriktad på att bli författare. Båda var barn av fattigt folk från mellanvästern som drivit västerut under depressionen, och de växte upp fjärran från alla litterära miljöer. Ändå var de båda från början bergfast övertygade om Raymonds framtid som författare.

Maryann arbetade som servitris på kvällar och nätter, försörjde familjen, tog hand om barnen och stödde och inspirerade sin make på dagarna men hann också själv studera vidare.

Så fortsatte det hela sextiotalet. Raymond fick enstaka noveller publicerade i olika tidskrifter men det tog femton år innan han 1971 fick ett första genombrott, när den lilla novellen Neighbors publicerats i Esquire. Han uppmärksammades mer och mer, men det tog ytterligare fem år innan några av hans noveller utkom i bokform, och debutboken Will You Please Be Quiet Please? innebar äntligen det definitiva genombrottet. Då var Raymond Carver nästan i färd med att dö.

Under åren hade han nämligen vant sig vid en skyhög alkoholkonsumtion. Eftersom han var en stor och kraftig man, kunde han inta ganska stora mängder sprit utan att det märktes så mycket på honom, och han fortsatte länge att skriva intensivt. Under sjuttiotalet började allt gå överstyr, och alkoholen tog fullkomligt över. Carver som skrev så inkännande om servitrisers och dammsugarförsäljares hårda liv smet ofta från notan, trots att han visste att just servitrisen fick betala, och han lurade till sig arbetslöshetsstöd även när han hade jobb. I fyllan, villan och den inbillade svartsjukan höll han dessutom på att slå ihjäl Maryann med en tomflaska. Två gånger tvingades familjen i konkurs, produktiviteten och de två barnen blev svårt lidande, och den som alltid fullkomligt lojala Maryann blev medberoende alkoholist.

Likafullt lyckades denna så märkligt livskompetenta kvinna ta sig ur beroendet och så småningom få Raymond att inse att han höll på att ta livet av sig. Den andra juni 1977 tog han sin sista drink, och hans svårt förgiftade kropp kunde börja helas. Men då var Raymonds och Maryanns samliv sedan länge på upphällningen. Som så ofta med par som kommit samman mycket tidigt drev de helt enkelt i från varandra med åren. Deras symbiotiska förhållande var ändå så starkt att skilsmässan drog ut över nära ett decennium. Under dessa alkoholdränkta år utvecklade de ett strindbergskt förhållande av värsta slag. Den envist kvarlevande kärleken tog sig uttryck i strid och hat. Samtidigt sviktade aldrig Maryanns lojalitet med Raymonds författarskap.

Under åttiotalet fick Maryann trots sin kvartssekellånga hängivenhet fortsätta att hanka sig fram obelönad som universitetslärare på dagarna och servitris på kvällarna, medan det gick bättre för Raymond. Priser och erbjudanden regnade över honom, produktiviteten tilltog igen, och han blev i egna ögon en ”good Raymond” i motsats till den tidigare ”bad Raymond”. Men även om han helt lyckats få bukt med sin alkoholism upphörde han inte med sitt kedjerökande, och redan 1988 gjorde lungcancern slut på den just femtio år fyllda författaren. Under åren som följde ikoniserades Carver som en av samtidens mest inflytelserika författare, samtidigt som hans andra hustru, poeten Tess Gallagher, med girig energi ägnade sig åt att försöka beröva såväl Maryann som barnen och hans gamla mor på så mycket som möjligt av kvarlåtenskapen.

Carol Sklenicka har ägnat tio år åt denna omsorgsfulla skildring av Raymond och Maryann Carvers liv och resonerar också intressant om författarskapets bakgrund i samma liv. Tveklöst har hon här skapat standardverket om den författare som väl kan betraktas som den mest inflytelserika novellförfattaren efter Hemingway, men hennes bok är intressant även i ett par andra avseenden.

Carvers ”minimalistiska” stil har ju blivit vida berömd och efterapad, inte minst av unga svenska författare under den novellboom som rådde här i landet några år från nittiotalet och framåt. Själv avfärdade Carver begreppet minimalism men accepterade en annan modeterm, ”dirty realism”. Sklenicka utreder det litet problematiska ursprunget till denna minimalism. Den som på ett avgörande sätt hjälpte Carver till de första framgångarna på sjuttiotalet var demonredaktören Gordon Lish, och det var han som självsvåldigt men alls inte obegåvat tvättade Carvers manus i mer kortfattad riktning, ändrade oneliners och titlar och reducerade och skar bland adjektiv och bisatser. När författaren som nykter övergick till att bli den gode Raymond tog han avstånd från Lishs insatser, som han i spritomtöcknat tillstånd glatt hade accepterat. Sina sista samlingar redigerade han själv till Lishs stora förargelse. Flera av Carvers mest lästa noveller hade dock redan blivit berömda i Lishs version, men i och med den så sent som 2009 utgivna volymen Collected stories kan man ta del av novellernas urversion utan Lishs texttvätt.

FAKTA

SAKPROSA

» Raymond Carver – A writer’s life

Carol Sklenicka

Scribner

Lennart Bromander