ÅSIKT

Svindlande hus

Lars Mikael Raattamaa om hemmets betydelse för oss som människor

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Emily Brontës roman Wuthering Heights (Svindlande höjder) översattes till svenska första gången 1927, så hette den ”Blåst”. Wuthering Heights handlar om vidsträckta landskap, svartsjuka, förrädiska myrar, svek, lögner och mörka nätter. Som första raden lyder i Kate Bushs ur-emo-sång med samma namn, ” Wuthering Heights”, från 1978: ”Out on the wiley, windy moors”.?

Men Wuthering Heights är inte namnet på ett landskap, en väderlek eller en känslostämning, utan namnet på ett hus. En lantgård i södra spetsen av det vidsträckta Yorkshire Dales i mellersta England, några miles väster om Leeds, strax nedanför krönet av en flack kulle. På ett snideri ovanför huvudingången i ”grotesk ornamentstil”, som Emily Brontë skriver, ”mitt i virrvarret av förvittrade och oblyga puttofigurer”, är årtalet 1500 inristat; Wuthering Heights födelseår. 265 år senare föddes Catherine Earnshaw där och onsdagen den 12 augusti 1771 kommer barnet som Catherines far hittat i Liverpool, Heathcliff, till huset. Men det är huset som är huvudpersonen.

Eftersom jag ägnar mig åt både text och arkitektur så letade jag länge efter hus i litteraturen. En dag slutade jag. Inte för att det var för svårt att hitta, utan för att det var för lätt. Hus fanns överallt i litteraturen. Som Walpoles Otrano, Kafkas slott eller Jean Des Esseintes parisvåning i Joris-Karl Huysmans À rebours. Eller tornedalsgården i Annika Korpis Hevonen häst, inackorderingslägenheterna i Pynchons Gravitationens regnbåge eller cylindern rakt ner i jorden i den Beckett-novell jag nu glömt namnet på. Mängden av exempel gjorde att jag blev tvungen att ställa frågorna på ett annat sätt.?

När jag skrev en uppsats i idéhistoria om fin-de-siècle-stämningarna i svensk arkitektur hade jag valt ett Nietzschecitat från Så talade Zarathustra som motto: ”Än återstår månget hus att bygga.” Jag fick stå ut med en lätt hånfull kritik för det; Nieztsche menade ju inte byggnadsverk utan släkter, familjer. Adelshus. Jag svarade aldrig riktigt vare sig på kritiken eller på hånet den gången, kanske för att jag anade att jag var något på spåret som ännu inte hade blivit formulerat. Huset Hannover. Huset Romanov. Huset Habsburg-Lothringen. Huset Buddenbrook. Jo, visst handlade det om släktskapsallianser av makt och rationell sexualitet, men de var också byggnader, och sagor. Här förenades text och rum och politik och idéer.?Men vilket hus var det som återstod eller inte återstod att bygga? ?

I Desire and Domestic Fiction: A Political History of the Novel från 1987 vänder den feministiska teoretikern Nancy Armstrong upp-och-ner på Michel Foucault och ställer honom på fötterna. Hon beskriver sin bok som ett bidrag till sexualitetens historia, men i stället för att nostalgiskt blicka tillbaka på antika romerska badhus går hon igenom arkiv med självhjälpsböcker från 1700-talet. Hon noterar då två saker: det som förut hade varit manualer avsedda för prinsessor och adelskvinnor i avsikt att upprätthålla huset (adelsfamiljernas makt) var nu varje (läskunnig) kvinnas egendom. Det andra hon uppmärksammar är ett kraftfullt utropat ”Nej”, som ännu ekar.

Foucault har lärt oss att se hur det moderna subjektet från mitten av 1700-talet till i dag har konstruerats genom mängder av disciplineringstekniker. Armstrong läser även hon historien som olika epoker av skiftande sorters disciplinering, men eftersom hon skriver en historia underifrån, så ser hon till skillnad från Foucault hur disciplineringen också blir produktiv. ”Nejet” är tjänarinnan Pamelas i Samuel Richardsons bok med samma namn. Hon vägrar där att låta sig användas av honom som sexuellt husgeråd. Just vid denna punkt, som möjliggjorts och växt fram i 1700-talets självhjälpsböcker, påbörjas en ny epok i sexualitetens historia. Det moderna subjektet föds i samma ögonblick som romanen.? Det börjar med Pamela och når sin höjdpunkt i Jane Austen-romaner som Emma eller Stolthet och fördom, och är framme vid sin sena stil i Wuthering Heights. Vi är då långt från självhjälpsböckernas moraliska lektioner, men nejet är fortfarande där – och nu som inskription. På engelska kallas den här litteraturen ”Domestic Fiction”. Domestic som i hemma. Hemmet är ett arbete, det skapas, det är inte en evig himmel som bara upptäcks och inte heller den adliga renässanshumanismens maktfullkomliga offentlighet. Och månget återstår ännu att bygga.

Inskriptionen ”1500” där i det ornamentala virrvarret över dörren försöker härma adelshusens sätt att hugga i sten, såväl över slottsportar som på triumfbågar.? Samtidigt finns det en annan scen i Wuthering Heights som också är fylld av inskriptioner. Vid sitt första besök på Wuthering Heights blir bokens berättare Lockwood minst sagt bryskt bemött. Det är som om huset inte vill veta av honom. Men ett snöoväder gör att han tvingas sova över där. Han får bo i ett rum som ingen längre använder. På fönsterbrädan finns ett antal namn inristade: Catherine Earnshaw, Catherine Heathcliff, Catherine Linton. Alla namn, verkliga och drömda, som Catherine hade under sin korta livstid. På natten väcks Lockwood av att något knackar mot fönstret. I förtvivlan slår han sönder glaset och hör då en röst ropa svagt: ”Let me in! Let me in!” Varelsen säger att hon är Catherine. Hon tar tag i Lockwoods hand. Lockwood – berättaren – sitter fast: ”Eftersom jag ansåg det lönlöst att försöka skaka av mig varelsen pressade jag ner hennes handled mot den trasiga glasrutan och drog den fram och tillbaka tills blodet strömmade ner och gjorde sängkläderna genomvåta.”

Pamela utropade sitt nej och satte i gång ett arbete med sig själv. Catherine (och Catherines spöke) försöker förtvivlat komma in i hemmet. Hon vill bli insläppt i sitt eget hus, i sin egen berättelse. För att fortsätta byggandet. Hon ristar in sina namn på fönsterbänken för att skapa en liten evighet. Så pågår byggandet av hus, hem, familjer, lägenheter och alla andra sammanhang som vi behöver för att bli människor. Efter Wuthering Heights pågår det inte längre bara i centrum, som triumfbågen i stadens mitt, eller i det maktfullkomliga adelshuset, utan spritt överallt. Hemmet är aldrig enkelt. Det framkallar spöken. Men vi fortsätter att ropa för att bli insläppta i vår egen saga.?

Lars Mikael Raattamaa