ÅSIKT

Vi var tre barn – en kul familj

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag tror jag tänkte att om man jobbar kan man flytta hemifrån. Något fick mig i alla fall att tycka att en etta med kokvrå, utan kontrakt, men med gångavstånd till pendeltåget i Västerhaninge, var ett prima boende för en 16-åring. Det var stillsamt. Kanske rentav tråkigt. Ensamt med gråmelerat plastgolv. Ett trevånings femtiotalshus så fridfullt som ett sådant kan bli. Tallar utanför fönstret, obehagligt oförändrade av tidens och årstidernas gång.

Mindre tråkigt blev det när jag efter ett par bleka månader kom på att boende ska delas, ungefär som när man bodde med familjen, men med en roligare familj. Vi blev tre tonårstjejer, vi byggde världens största och stadigaste loftsäng, hade närapå noll kronor i hyra och nötte på varandra dygnet runt.

Vi hyrde i tredjehand och hon som hade det riktiga kontraktet gillade inte riktigt hur hennes lägenhet förvandlades från anonym bottenvåningsetta till festlokal med stora inklättringsmöjligheter. Vi åkte ut, helt enkelt. Vilket var lika bra. För vi hann bli ganska trötta på varandra i det enda rummet. Efteråt kan man se det som att vi bara fortsatte en sorts barnkammartillvaro, vi delade rum som barn gör och levde som barn. Den enda skillnaden var att vi betalade för oss, jobbade och slet, faktiskt försörjde oss helt och hållet och det var en viktigare sak än den där platsen som var hemmet. För den platsen förblev ett mysterium full av konstigheter som matlagning, räkningar och städning. Liksom inget för en barnkammare.

FAKTA

Min första bostad

Ulrika Stahre