ÅSIKT

Kisshunden – min plågoande

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hyresvärdinnan hette Mme Minois och var en åldrad Jeanne Moreau-typ som fick mig att känna mig beskyddad när hon korrigerade min franska. Hyran var hög, rummet litet. Jag pluggade, rökte och åt alla måltider i sängen. Ibland kom folk förbi för att uppleva bostadens enda företräde: en 30 kvm stor terrass i söderläge som delades mellan tre lägenheter. Vid min altandörr hade Mme Minois placerat ett vitt plastbord och några vita plaststolar.

I lägenheten bredvid bodde en ung fransk småbarnsfamilj som aldrig nyttjade terrassen. De ville visst dela upp terrassen mellan lägenheterna och skärma av med höga järnstaket. Grannarna längst bort var tre marockanska bröder och en överviktig golden retrievertik. Det var den senare jag oftast mötte på den gemensamma terrassen.

När jag en morgon öppnade altandörren rann det en gulskummig rännil från en av de vita plaststolarna. Längre bort låg hunden och flämtade i solen. Några bröder synes inte till. Pisset stank i värmen. Mina plastmöbler var hundens toalett, hur strängt på franska eller svenska jag än ryade åt den. Jag klagade hos Mme Minois, som kom sättandes med svordomar om ”les arabes” i mungipan. En eftermiddag något senare när jag steg ut på terrassen hade någon tagit de vita plaststolarna. Hunden hade pissat i hörnet. Längre bort satt de tre bröderna på mina stolar. Jag ringde Mme Minois. Oh la la! Sa hon. Jag sa till dem att jag ska få dem vräkta om de inte tar bort hunden! Men då kallade de mig rasist! sa Mme Minois upprört. Efter detta behövdes det inga järnstaket. Hunden pissade fritt.

FAKTA

Min första bostad

Viktoria Jäderling