ÅSIKT

Motsägelsernas manifest

Samuel Edquist läser en Mona Sahlin som flörtar med för många

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mona Sahlin beskrivs ofta som en politisk praktiker och retoriker, snarare än som en offensiv visionär. Så det är med spänning jag läser Möjligheternas land – där Sahlin redogör för sina egna politiska idéer. Men hur mycket av personlig idébok är det, när den samtidigt är ett helt partis valmanifest? Titeln är identisk med partiets officiella valslogan. Och eftersom syftet är stryka både mitten och vänstern medhårs, blir det motsägelsefullt. Sahlin upprepar den radikala devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Men upphovsmannen Karl Marx nämns inte, och hon gör klart att hennes kärnvision inte går ut på att avskaffa klassamhället, utan på att klassresor ska göras enklare.

Möjligheternas land är ett uttryck för en politisk kultur där branding, enkla symboler och så kallade tydliga budskap blivit allt viktigare. Ett annat inslag i detta är personfixeringen. Sahlin framhäver sig själv mycket starkt, man kan inte tveka på hennes självförtroende. Thomas Bodström är ett av ”mina vallokomotiv”, och Leif Pagrotsky ”min kulturpolitiska talesperson”, skriver hon. Sahlin är alltså den självklara ledaren och strategen – de andra är redskap och betjänter.

Denna auktoritära stil är väl förankrad i socialdemokratisk historia. Partiet har alltid gjort rätt, vägen är fastlagd. Sahlin går i samma fotspår. Gentemot sina inre och yttre kritiker namedroppar hon tidigare storheter som Branting, Erlander, Hansson, Palme, Wigforss och Möller för att stödja sin egen linje.

Sahlin framträder som färdig statsman, som kommer att kunna leda landet – så som partiet alltid gjort. En god bit av boken handlar om detta socialdemokratiska favorittema: regeringsdugligheten. Endast Socialdemokraterna kan skapa starka statsfinanser, trygga den svenska konkurrenskraften, undvika budgetunderskott. Sahlins socialdemokrater är ett parti för hela Sverige, för alla svenskar, både för arbetarna och för alla andra. ”Anarkistiska, revolutionära och antidemokratiska partier” är svaga i Sverige – det tackar hon för.

Det är alltså ingen vänsterradikal vision det är fråga om. Sahlin vurmar för småföretagarna och entreprenörerna, som är ”vår tids hjältar”. Att privata företag gör vinster i välfärden är inga problem, så länge det inte går ut över verksamheten. Man ska styra välfärden med ”kvalitetskrav och noggrann uppföljning”, inte med ”förbud”, skriver hon. Det ligger i linje med vår tids dominerande idé om ”New Public Management”, där offentliga nyttigheter ska decentraliseras och läggas ut på entreprenad. Det finns många exempel på hur detta gått ut över helheten, när kortsiktiga ekonomiska krav fått gå före verksamhetens behov.

För en vänstervriden sälle som mig är det lätt att glömma skillnaderna mellan Socialdemokraterna och högern. Det gör förstås inte Sahlin. Hon frågar sig dock varför ”de nya Moderaterna” lyckats så väl med sin strategi att framstå som ett förnyat arbetarparti. Varför har detta köpts, varför har det inte granskats? Här kunde mer självkritik vara på sin plats. Socialdemokraterna har ju länge valt att inte utmana den borgerliga dominansen på medieområdet.

Sahlin talar vackert om kultur och bildning som värden som inte kan mätas i pengar. Men för Socialdemokraterna är det i regel de ekonomiska aspekterna som drar det längsta strået. Utbildning och skola ska framför allt trygga tillväxt och konkurrenskraft. Symtomatiskt nog bjuder hon in Svenskt Näringsliv att peka ut vilka utbildningssatsningar de skulle vilja se.

I samma anda inskärper Sahlin att arbetsmarknadspolitiken ska erbjuda utbildning för att anpassa människorna till en ständigt förändrad arbetsmarknad. Men vill vi verkligen ha ett sådant samhälle? Termer som ”kunskapslyft”, ”livslångt lärande” och ”kompetensutveckling” handlar inte så mycket om vackra bildningsmål, utan mer om att den nya flexibla ekonomin anses kräva att människor ständigt utbildar och förändrar sig efter marknadens nycker. Är inte det, om något, stressande och otryggt, även om de ekonomiska skyddsnäten finns där?

Bland motsägelserna i denna bok är kanske den om tillväxten och jordens resurser tydligast. Sahlin säger sig ha blivit starkt inspirerad av Richard Wilkinsons och Kate Picketts succébok Jämlikhetsanden. Det gäller dock bara dess ena huvudargument, nämligen att jämlika samhällen fungerar bäst. Wilkinsons och Picketts andra tes – att mer tillväxt inte ger bättre livskvalitet – håller Sahlin inte alls med om. Hon talar för all del mycket om klimat- och miljöfrågan, och värjer sig mot partiets betongstämpel. Men frågan är vad som händer när klimat- och miljökraven krockar på allvar med Sahlins traditionella tillväxtideologi?

Samuel Edquist