Aftonbladet
Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Sverige som exil

   Tankens frihet är inte självklar. Inte heller vårt försvar av den. I en serie artiklar berättar Aftonbladet Kultur om författare, skribenter och konstnärer som just nu hotas av utvisning från Sverige till länder där de riskerar att fängslas för att de uttrycker sina åsikter och ifrågasätter makten.
Ola Larsmo skriver idag om nittonhundratalets Sverige som tillflyktsort för hotade intellektuella – och om plikten att fortsätta göra skillnad.

Författaren i exil är en av de mest slitna litterära klichéer som finns. När jag hör någon använda uttrycket ser jag framför mig bilden av en ung James Joyce som bligar in i kameran – samme unge Joyce som snart ska skriva sin första roman. Det är mot slutet av Porträtt av konstnären som ung som huvudpersonen Stephen Dedalus lägger fram sin plan:

”Jag vill inte tjäna vad jag inte längre tror på – vare sig det kallas hem, fosterland eller kyrka. Jag ska försöka uttrycka mig själv genom mitt sätt att leva eller genom konsten, så fritt jag kan och så fullständigt som möjligt, och till mitt försvar har jag de enda vapen jag tillåter mig själv att använda: tystnad, exil, list.”(min övers)

Tystnad, exil, list – ”Silence, exile, cunning” – se där en romantisk konstnärsroll att svepa in sig i när det blåser hårt i verkligheten. ( Johnny Depp lär ha orden tatuerade på sin underarm). Joyce lämnade Irland, och skrev i exil fram ett roman-Dublin som blev verkligare än staden själv. Men vad man ibland glömmer är att Joyce (liksom hans yngre kollega Samuel Beckett) hade starka politiska skäl att lämna sitt hemland. Ingen traktade efter deras liv. Men det nationalistiska och alltmer religiöst inskränkta klimatet i DeValeras nya, självständiga Irland tillät mycket litet av konstnärlig frihet. Snart fanns hårda censurlagar som tillämpades ända in på 1990-talet. Många sentida efterföljare, som Edna O´Brien, fick se sina romaner förbjudna eller, som i hennes fall, till och med brända offentligt av sockenprästen.

Vår bild av författaren i exil är ofta just en bild av en triumferande författare, som skriver mot alla odds, som åstadkommer stor litteratur i stark motvind och under knappa förhållanden. Edward Said kunde till och med beskriva exilen som en sorts förutsättning – den intellektuelle som konstnär eller samhällskritiker (eller både och) måste vara en dubbelnatur, både rotlös och dubbelt rotad i olika traditioner, trolös i den meningen att man kan se sin situation utifrån, ur ett andra eller till och med tredje perspektiv. Förmår man inte det har man ingenting att erbjuda.

Problemet är bara att de författare som vi i dag känner till som skrev storartade verk ur en exilposition – från Dante till Wole Soyinka – är just de som inte gick under. Vi minns just dem som lyckades skriva fastän man tvingats bryta upp, ofta gång på gång, som fick fly för livet och tvingade börja om i extrem fattigdom och i miljöer där ingen kan ens språk eller begriper vad man håller på med.

Men de andra? Man skulle, om någon orkade med ett så deprimerande projekt, kunna skriva en den avbrutna litteraturens historia – om de mycket lovande författarskap som aldrig fick en chans att blomstra och som därmed lämnat oss fattigare än vi behövt vara. Under nittonhundratalet skulle en sådan tomhetens litteraturhistoria kunna rymma namn som Kurt Tucholsky och Yvonne Vera.

Jag väljer inte de namnen på för tidigt döda författare av en slump. Yvonne Vera är på sitt sätt emblematisk för de av samtidens författare som strävar efter att med nya uttryckssätt närma sig det egna samhällets låsningar, förtryck och mänskliga avgrunder. Vera dog inte i ett fängelse, men av den AIDS som härjar Afrika i fattigdomens och de absurda patriarkala låsningarnas spår.

Tucholsky, judisk flykting, stenhård satiriker, kritisk journalist och författare tog sitt eget liv i svenska Hindås 1935. Då hade han varit politisk flykting från Nazityskland i Sverige i fem år. Efter 1932 var han ”statslös”, sedan Nazityskland konfiskerat hans bankkonton och tagit ifrån honom hans tyska medborgarskap. Han verkar aldrig ha gjort allvar av att söka svenskt medborgarskap, men rotade sig i landet och försökte lära sig språket. Men arbetstillstånd fick han aldrig och var skyldig att anmäla sig hos polisen med jämna mellanrum. De fem åren i Sverige blev till ett limbo som alltför många av dagens flyktingar kan känna igen. I Tucholskys fall slutade det i självmord – efter en stark desillusionering om det land som blivit hans sista tillflykt.

De svenska myndigheternas ansvar för Tucholskys öde har varit omdebatterat. Men på alltför många punkter påminner hans erfarenheter om många samtida exilförfattares som också sökt sig till Sverige. Det finns en sorglig kontinuitet från hur Sverige under åren före och under andra världskriget behandlande oppositionella och judiska flyktingar och fram till samtidens flyktingpolitik. Och samtidens flyktingförakt. Tucholskys sista år var präglade av litterär tystnad – han hade tidigare varit närmast absurt produktiv i olika genrer men gick nu in i depression. Det hade kunnat vara annorlunda. Det kan alltid vara annorlunda.

Som PEN-ordförande får jag ibland den insinuanta men relevanta frågan om varför just författare skulle ha en ”gräddfil” inom flyktingpolitiken. Varför värna just dem? Svaret är egentligen enkelt. Författare, journalister, bloggare – inte bara de, men ofta särskilt just de – hör till dem som öppet, i skrift, formulerar tanken om att saker och ting just kunde vara annorlunda. Genom att vara det de är – skrivande människor – hör de till dem som genast hamnar i konflikt med totalitära stater och, i vår samtid, allt oftare med andra krafter: korrupta mellanskikt, fundamentalistiska grupper, kriminella syndikat, större eller mindre ekonomiska intressen som har den ena eller andra staten i sitt koppel. Inte sällan upplever den enskilde författaren hoten som överrumplande: hur kan det jag skriver vara farligt för någon? I den utsatta positionen hittar man både djärvt grävande journalister och centrallyriker. Författaren (poeten, journalisten, bloggaren) är och har alltid varit en – inte sällan ofrivillig – nyckelperson i olika demokratiseringsprocesser.

Det finns också en annan bild av Sveriges förhållande till intellektuella på flykt, något jag själv har barndomsminnen av. Det var lätt att få intrycket att svenska, eller åtminstone skandinaviska, var ett av de stora språken i världen. Åtminstone när personer som Västtysklands kansler Willy Brandt eller Österrikes Bruno Kreisky intervjuades av svensk TV och svarade på fullt begriplig svenska.

Jag påminns om barndomens missförstånd om Sveriges plats i världen när Greklands nuvarande premiärminister Papandreou intervjuas i TV om finanskrisen – på svenska. Något liknande sker också var gång svenska medier ringer upp någon representant för myndigheterna i den autonoma kurdiska delen av norra Irak – och ofta får svar på svenska där med. Vad Kreisky, Brandt och Papandreou har gemensamt är att de faktiskt fann en fristad i Sverige undan fascismen. Det är så ett litet land som vårt kan och bör spela en roll, och till och med hävda sin närvaro i världen. Den nuvarande regeringen har uttryckligen sagt att Sverige skall utmärka sig när det gäller försvaret av dissidenter världen över (DN Debatt 27/9 2008). Det är en ambition alla måste applådera, och den måste också förbli intakt vem som än vinner höstens på många sätt avgörande val. I den serie artiklar om författare, regissörer och konstnärer på flykt som Aftonbladet Kultur gjort ges härmed den svenska staten ett antal tillfällen att visa hur man avser att gå från ord till handling.

Ola Larsmo
Författare och ordförande i svenska PEN
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet