ÅSIKT

Vi svor på att aldrig bli gamla

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

28 kvadrat på bottenvåningen nere vid Zinkensdamm.

Det var så kallt att jag på goda grunder trodde jag skulle frysa ihjäl; vintern 86/87 var det ibland minus 30 i Stockholm och de två små elementen var ljumma när de var på sitt mest generösa humör.

Vi lyssnade på Docent Död och Waterboys och drack sprit och svor på att aldrig bli gamla och mina vänner visste att dörren aldrig var låst, vilket inte hindrade Hasse från att alltid klättra in genom fönstret.

Hyran låg på 1200 spänn. Irriterande mycket pengar.

Som tur var fanns ett postkontor ute på Djurgården som ännu inte var datoriserat. Tog ut lönen där och sedan fort tillbaks till söder och in på ett nytt postkontor och kvitterade ut den igen.

Det fungerade i två månader innan servicehuset jag jobbade på upptäckte de dubbla utbetalningarna. Lönetanten larmade och gjorde sig till, men lät mig märkligt nog arbeta kvar.

Den förre hyresgästen hade fuskat och satt upp strukturtapeter i stället för att slamma väggarna.

Det såg ut som att någon hade målat med tandkräm, men jag var för lat eller möjligen för ohändig för att göra något åt saken.

Så här många år senare känns det som att jag ägnade hela den vintern åt att ringa värden, senare svartlistad, och gnälla på att det aldrig var varmare än 15 grader inomhus.

Det här var på den tiden jag ännu gjorde anspråk på att vara intellektuell och jag låg under tre täcken och tyckte synd om mig själv.

Det var, slår det mig, i den sängen jag gjorde en enfaldig fotomodell med barn.

FAKTA

Min första bostad

Oisín Cantwell