ÅSIKT

En tystnad som dånar

Jacob Lundström läser två böcker om kvinnors roller i filmindustrins historia

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Sarah Bernhardt (1844-1923) – en av världens mest legendomspunna aktriser. Hon var känd för sin egocentricitet, sceniska förmåga, sina mörka ögon och sin röst som liknades vid en bäcks porlande vatten.
Foto: AFTONBLADET ARKIV
Sarah Bernhardt (1844-1923) – en av världens mest legendomspunna aktriser. Hon var känd för sin egocentricitet, sceniska förmåga, sina mörka ögon och sin röst som liknades vid en bäcks porlande vatten.

Vårens svenska filmdebatt handlade om kvinnor i regissörsstolen. För trots filmpolitiska mål och åtgärdsplaner hade bara en femtedel av långfilmerna under åren 2000-09 en kvinna som regissör. Som på beställning presenterade Svenska filminstitutet rapporter, Lena Adelsohn Liljeroth bjöd in till branschmöte och Kjell Sundvall föreslog att kvinnorna skulle spotta upp sig.

För feministiska filmhistoriker är regissörsfrågan också ett krux. Även om det verkligen är angeläget att återupptäcka bortglömda kvinnliga filmskapare, är det viktigt att inte bara stirra sig blind på regissörsstolen. Därför har feministiska forskare länge velat uppmärksamma andra aktörer än auteuren – som trots allt är filmens egen inkarnation av det manliga konstnärsgeniet, inlånat från litteraturen för att höja filmens status. Annars finns en risk att man anammar ett slags historieskrivning som mest är intresserad av stora bragder och präktiga mästerverk, men knappast är vidare historisk.

Två uppslagsrika akademiska antologier som har utkommit under våren, Reclaiming the archive och Not so silent, vill omvärdera kvinnors roll och betydelse i filmhistorien. Inte minst genom att gräva i arkiven och lyfta upp berättelser från historieskrivningens klippgolv. Bägge böckerna blandar kritisk historiografi med spännande fallstudier.

Huvudfåran av historieböcker har osynliggjort inte bara kvinnors skapande – som regissörer såväl som producenter, manusförfattare, med mera – utan även kvinnors åskådarskap. Det senare är något som den feministiska filmforskningens banbrytare på 70-talet delvis bidrog till.

I sin omtvistade essä Visual pleasure and narrative cinema skrev Laura Mulvey att kvinnor på vita duken var reducerade till ”to-be-looked-at-ness” – att vara attraktionsobjekt för den manliga blicken.

Drygt 30 år senare refererar Mulvey, i sitt bidrag till Reclaiming the archive, gillande sina belackare, som i stället koncentrerat sig på hur kvinnor faktiskt ser på film. Faktum är att filmen tidigt var ett kommersiellt massmedium riktat till kvinnor – biografen var ett av få offentliga rum där kvinnor kunde samlas i grupp – och 20-talshunken Rudolph Valentino var utan tvekan deras ögongodis.

Flera texter i böckerna är också etnografiska, medan andra behandlar divor som frihetssymboler, stumfilmens komedienner som den nya kvinnan, användningen av ljud i Germaine Dulacs filmer, kvinnorollerna i franska nya vågens filmer, postfeministisk nostalgi i romantiska komedier, med mera.

Kort sagt, filmhistorien är större än regissören, även om det är en figur som lever och frodas i vår stjärnorienterade kultur.

Med detta inte sagt att frågan om kvinnorepresentationen i dagens regissörsstatistik är oviktig, givet sakernas ordning är den tvärtom ett mått på kvinnors status i Filmsverige. Om den inte förbättras finns risken att framtidens filmhistoriker, precis som Monica Dall Asta i Not so silent, får konstatera att kvinnor är närvarande i sin frånvaro. Som vittnar om dränkta drömmar och begränsade begär och alla filmer som aldrig fick göras. En parallell filmhistoria som kunde ha blivit.

Jacob Lundström

FAKTA

SAKPROSA

»Not so silent – Women in cinema before sound

Av: Sofia Bull och Astrid Söderbergh Widding (red.)

Acta Universitatis Stockholmiensis

»Reclaiming the archive – Feminism and film history

Av: Vicki Callahan

Wayne state university press