ÅSIKT

Att minnas en stor författare

Den 14 juli dog Bengt Emil Johnson. Joar Tiberg minns hans lyriska författarskap, som får honom att tänka på slitstarka, lågvarviga traktorer från 50- eller 60-talet – och på fåglarna förstås.

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bengt-Emil Johnson – 1936-2010.
Foto: ULLA MONTAN
Bengt-Emil Johnson – 1936-2010.

Liksom. Står det i ett dokument, som legat i datorn länge. Bara det ordet, har inte kommit längre. Det heter ”Morkullan” och är tänkt att bli ett slags artmonografi över kvällsflygaren med de högt liggande ögonen som syr samman dag och natt, liv och död.

Bengt Emil Johnson satte mig på spåret, det var där, hos honom, det började, det där att försöka finna fåglarna inne i orden. ”Liksom” har jag stulit från honom, ur Stycken, 1993, och han i sin tur stal det från Erik Rosenberg, som skriver, i Fåglar i Sverige, 1953: ”för varje knorrande stanna de trubbiga vingarna liksom upp en aning”.

”Liksom”, skriver Rosenberg. Han som kunde få ner allt en fågel kunde vara, klarade inte ut att få rätsida på vad det var hon egentligen gjorde i flykten, med vingarna, bara att de ”liksom” stannade upp; ett slags rum, alldeles tomt, obegripligt, nästan till att bo i.

Om det lyriska författarskap som bär signaturen Bengt Emil Johnson, har sagts mycket. Jag har dem själv, alla de tjugofyra volymerna, jag ville äga dem. Jag minns när jag fann debuten, Hyllningarna, på antikvariat Hundörat, för trehundrafemtio, jag hade illa ställt. Drog några lovar runt den lilla butiken på S:t Paulsgatan. Till slut bestämde jag mig, och stegade in. Då hade en poet från Göteborg varit inne och köpt den.

Vi var några stycken som höll koll på vad han gjorde, ändå vill jag inte kalla hans diktning exklusiv, allt annat. Jag vill kalla den låg, eller ... ja, lågvarvig. Jag tror det är därför den är så bra att ha nere på botten, när inget annat funkar.

Då går hans dikt att hålla i.

Jag tänker lite på de äldre trecylindriga traktorerna, Massey Ferguson, från femtio, eller början av sextiotalet, oerhört slitstarka, lågvarviga och bränslesnåla maskiner som klarar det mesta och lite till.

Så.

Inte en vacker rad.

Själv värjde han ofta sig mot att ens kalla det dikt, det blev ofta ”ordsammanställningar”, ”klapper”, ”textblock”, ja, vad som helst.

Det som gör ondast, och skriker tystast, är de små stumparna:

Jag är här.
Jag vill hit.

Låt bli mig.
Låt mig bli.

Jag vill säga nåt om de två böcker som inte utkom i Stockholm, utan i Dalarna, där han växte till, och som inte ens kritikerna kallat dikter. Den ena heter Utsikt från Saxberget (1999), och samlar naturkåserier som han skrev under många år i Dala-Demokraten. Förebilden var Sven Rosendahls små stycken i Stockholms Tidningen från fyrtiotalet, som han enligt egen utsago fick sig tillsända av farmodern som klippte ut dem till den lille pojken uppe i Saxdalen, vi får förmoda ungefär samme pojke som långt senare, i samlingen En gång till, 2003, trädde in i det lyriska författarskapet under namnet ”Trind”. (Och att det inte var nån visslande, sorglös skogsvandrare fattar man rätt snart.)

Naturkåserierna har ofta ett ljus i tilltalet, och här finns ibland något så ovanligt i Bengt Emil Johnsons (och de flestas) författarskap, som rena rama lyckan. Ett handlade om haikuformen, på nåt vis, minns jag, och hunden ”Fancy – golden retriever” har en framträdande roll.

Jag måste bara hitta den. Vänta lite ... Jo, där:

Vi går vår morgonvandring genom vanligheten. Det går visserligen långsammare än förr, Fancy skall fylla tio år nu i veckan vilket är en ansenlig ålder för en hund av hennes slag. Men hon är, så vitt jag kan förstå, fullkomligt befriad från allt medvetande om förgånget och tillkommande: hon lever i nuet på ett sätt som borde tillfredsställa även en zen-mästare. Och nu visar hon rena valptagen, kastar sig i en lockande driva med behagligt lös och svalkande snö och rullar varv på varv. Jag måste improvisera ytterligare en haiku:

Skogens mur är svart.

Skrikande vit snövidden

där Fancy rullar.

En viss tvekan inför den egna sjuttonstaviga dikten luftas sedan, men man fattar att det var befrielsen från medvetande, som dikten, eller vad man nu vill kalla den, kunde öppna. (Han gjorde ingen hemlighet av att han skrivit en del under hypnos.)

Jag minns när jag satt och bläddrade i Essäer om Bror Barsk och andra dikter. Jag minns till och med var jag satt, på pendeltåget från Kungsängen och plötsligt satt öga mot öga med ordet ”påskpiska”. Den våldsamma kraft som utgick ur ordet, ett slags strålning, och så lite senare, i ordsmörjan, ordet ”lädertulpan”. Herregud, vilket ord, vilken ... värld ... tänkte jag, inte, men kände. Och att det kan behövas göras, låta ordet öppnas – att språket kan bli ett slags rymningsväg – ur det trånga, färdigritade. Jag såg ju hur han hållit på, och plockat, och det där stal jag helt enkelt, rakt av, i boken mellanben. Jag minns inte vilka ord jag satt och lekte med, om det var smalben och mellanrum kanske, men plötsligt stod det där, ”mellanben”, tvångsmässigt, stelt och jävligt, onödigt, på alla sätt onödigt. Han recenserade den i Dala-Demokraten – ”skogen är full av mellanben”, minns jag, och ett illa dolt missnöje. Han skrev om alla oss unga, höll sig uppdaterad in i det sista.

Jag hamnade på sjukhus, vid norra änden av Fryken, mycket morfin, förfåglades gjorde jag inte, men nåt lite vingburet ... man lyfte lite i salen. När jag kunde gå upprätt tog jag mig ut i matsalen, och där stod en bok med naturessäer av Sven Rosendahl, Jakten går i bergen (Tiden, 1955). Jag läste i små portioner.

Rosendahl skriver där om morkullan, en lång utläggning, om lätet, ”ett kort men samtidigt tungt och liksom bördigt ljud... detta dova läte, som står i ett sådant djupt förbund med markens födande sköte”. Där plitade jag ”B E J”, för det där har jag trätat med honom om: morkullans honlighet, som han skrivit om. I en bok skrev jag att jag inte höll med, om honlig, men jordig var OK, och nu tänkte jag att polemiken, grävandet, väl skulle kunna få fortsätta.

I Stycken finns en essä, förarbetet till det som senare blev boken om Sven Rosendahl, Legohjon åt alltet (med Staffan Söderblom, 1998). Här finns också texten Morkullan – anteckningar under sträcket, där han skriver, apropå jakt – en för Bengt Emil Johnson, och definitivt för Sven Rosendahl, komplicerad affär: ”Jag kan inte vara riktigt indignerad över morkullejakten. Jag vet inte om jag i grunden betett och beter mig så mycket annorlunda under morkullesträcket med mina skrivdon än jägaren med sina skjutdon”.

Längre än så kom han inte. Och längre går inte att komma. För fågeln är alltid på väg. Fågeln finns i livet. Och där finns inte vi.

Efter bårtaxin hem, när de fått mig något så när på benen, lämpat av mig på tunet, fick jag veta att han gått bort. Rosendahls bok hade jag med mig – för jag skulle ju vidare, tänkte jag, i polemiken, eller vad det nu är, motgången, motsången, och ur den vill jag citera, ur den vill jag avsluta det här lilla om en som varit viktig för mig. Men inte morkullans läte nu, när det först kom, utan drillsnäppans: ”Man måste upp och lyssna en stund vid det öppna fönstret den natten. Det var en sådan glädje i skriken: en glädje utanför det mänskligas räckvidd och ändå fattbar för det mänskliga”.

Och: ”Därmed kan allt som heter ånger/ dra åt helvete.”

Aftonsånger, 2010

Joar Tiberg

Fotnot: 11-17 augusti hyllas Bengt Emil Johnson och den franske tonsättaren Pierre Schaeffer med en festival i Malmö kring konkret poesi och musik. Arrangörer är Teatr Weimar tillsammans med bland annat Sveriges radio P2.