ÅSIKT

Mörka tankar på nätet

”Yella Blax4” av konstnären Edvard Derkert.
”Yella Blax4” av konstnären Edvard Derkert.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om du skulle börja tänka på självmord, vad skulle din första handling då bli:

1. Skriva ett avskedsbrev?

2. Ringa en nödlinje?

3. Googla?

Det är rätt troligt att svaret blir nummer tre.

Intresset för självmord på internet är mycket stort. Här kan du nämligen hitta allt det som inte finns i vanliga medier, till exempel argumenten för att begå självmord och tips på de bästa metoderna.

I instruktioner för journalistisk rapportering om självmord ingår att mörka just detta och även inkludera telefonnumret till någon nödlinje. För samtidigt som lösnummerförsäljningen och reklamintäkterna garanterat kommer att skjuta i höjden när någon kändis har begått självmord, så anses det fint att tjäna dessa extrapengar på ett etiskt sätt.

Och etiskt sett är det fel att begå självmord. Det är de flesta överens om, åtminstone i offentligheten. Det är fel eftersom människolivet är heligt, eftersom de efterlevande kommer att lida, eftersom den som tar livet av sig därmed också bevisar att den inte vet sitt eget bästa och inte kan fatta ett rationellt beslut.

Frågan är bara: kommer fler personer ta livet av sig ifall en tidning nämner att en kändis har druckit propplösare eller skjutit sig? Denna fråga är i sin tur kopplad till en massa andra som intresserat oss alltsedan tryckpressen uppfanns: blir människor mer benägna att begå hor av pornografi? Blir ungdomar våldsammare av spänningsskildringar? Hotas statens säkerhet av att avvikande idéer sprids? Blir människor missbrukare av att droger skildras positivt?

Sedan andra världskriget har tusentals sociologiska och medievetenskapliga studier genomförts för att försöka besvara sådana frågor. Statistik har upprättats, jämförts, lagts fram som bevis och förkastats. Serietidningar, videovåld och pornografi har ömsom demoniserats som förförare och förstörare, ömsom idylliserats som kanaliserare och banaliserare.

En bra genomgång av många av de här studierna finns i Michael Westerlunds Självmord och Internet: Kommunikation om ett livsfarligt ämne, en nyutkommen doktorsavhandling i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet.

Hans något nedslående slutsats är att dessa tusentals studier om hur publiken påverkas av medier och kultur i stort sett inte har nått fram till någonting alls. För varje studie som med statistiska medel visar att en stort uppslagen rapportering om ett kändissjälvmord har producerat en rad copy cat-självmord, finns en som tillbakavisar påståendet.

Några tendenser kanske går att urskilja: kändisar inspirerar mer än okändisar; verkliga nyheter inspirerar mer än fiktion; ungdomar påverkas starkare.

Och några fakta finns det. Exempelvis har antalet svenska självmord per år halverats de senaste trettio åren. Under ungefär hälften av den tiden har vi levt med internet: påståendet att nätet gör människor självmordsbenägna blir därmed svårt att hävda.

Inte så att det saknas företeelser att förfasa sig över. I sin undersökning har Westerlund fokuserat dels på en hemsida för efterlevande med en tydlig antisjälvmordslinje, där den som ventilerar sina självmordstankar riskerar att bli mobbad och utkastad, dels en självmordsförespråkande hemsida, där anonyma personer vältrar sig i självmordsprat på chatten.

De uppmanar varandra att ta livet av sig. De instämmer så snart någon säger att livet är meningslöst och smärtsamt. De diskuterar metoder utifrån smärta, renlighet och estetik. Om någon skulle råka avråda någon annan att utföra handlingen med argumentet att livet ändå är värt att leva, avfärdas den som ett exempel på den ytligaste av livsformer: shiny happy people.

Westerlund påpekar att detta måste ses som en del av den särskilda subkultur som frodas på nätet och som har sina rötter i det tidiga 80-talets industrimusikkultur. Det är den upp-och-nedvända världen: här är det normalt att ha ångest och skära sig i armarna, här erkänner folk att de njuter av splatter och skildringar av ondska.

Ända sedan internets barndom har hemsidor med bilder av ruttnande lik hört till delikatesserna. För den som gillar det, uttrycker det ärlighet och en vilja att möta existensen med öppna ögon. För andra kan det se ut som mellanstadiepojkars tävlande i snusk. Ett av dess viktigaste syften är att upprätta gemenskap.

Om du plågas av känslor av ensamhet, skam och självhat kan mötet med en välputsad psykiater som betraktar dig som en konstig insekt vara bra mycket mer destruktivt än de anonyma-intima samtalen med likasinnade på internet. För även om en i gruppen uppmanar dig att ta livet av dig, så vet du ändå att de är som du och vågar erkänna sina svagheter. Du är förstådd.

När ett gäng nördiga emo-tjejer i början av 00-talet ville starta en hemsida med egenproducerade nakenbilder för att ifrågasätta standardmallen för kvinnlig skönhet och slåss för sin egen, döpte de sin sajt till Suicide Girls. Den formen av ironisk gemenskap når fram till deprimerade tonåringar på ett annat sätt än foton av blommor och solnedgångar.

Hur den når fram till den deprimerade femtioåringen som just blivit utförsäkrad och lever på knäckebröd är en sak som Michael Westerlund inte tar upp i sin studie. Kanske borde någon upprätta ett självmordsforum för oss äldre?

FAKTA

SAKPROSA

»Självmord och Internet

– Kommunikation om ett livsfarligt ämne

Michael Westerlund

JMK – Stockholms universitet

Carl-Michael Edenborg