ÅSIKT

Där blev mitt allra första alster till

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Min första lägenhet blev också min första diktsamling – slår jag upp den är jag tillbaka i en etta på Tors väg i Vingåker.

Hyresområdet var, i en dikt, tristare än en tandställning och lägenheten var ett minimalistiskt extremprojekt, möblerat egentligen bara med adolescensens kritvita ångest. Genom det stora fönstret hade jag utsikt över den skolgård, där jag själv för inte så länge sen sprungit runt. Nu hade jag hoppat av gymnasiet, jobbade tillfälligt på konfektionsfabriken och gick varje morgon över ett jävla gravfält för att komma till fabriken. Springsteen, Stiff Little Fingers och Elvis Costello dånade i lägenheten. Travar med Lars Noréns diktböcker låg bredvid sängen.

Jag rökte kopiöst.

Projektet att flytta hemifrån på en liten ort var – och är – en omöjlighet: var pengarna slut kunde jag gå hem till mina föräldrar och käka. Farsan tyckte jag var en idiot som ville betala hyra när jag kunde bo hemma i villan. Jag hade hamnat i en cell. Mina kompisar bodde ju inte längre i Vingåker, utan i grannorten Katrineholm, där gymnasiet fanns. Varje tangentnedslag på min skrivmaskin, där det allt mer urlakade färgbandet till slut bara blev en tunn horisont, ekade som pisksnärtar i rummet.

Ändå saknar jag den där ödsligheten: ensamhetens rymder slog ibland upp omkring mig och en vinterdag, låst i köld, skrev jag ner rader som dessa:

Den som är ensam

har ett våldsammare hjärta

ty detta hjärta måste pumpa

sitt blod genom en hel värld.

I den där lägenheten, min första, finns ändå ett starkt hjärta kvar.

Göran Greider