ÅSIKT

Vegan-benrangel och anti-hippie

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det blev ett vegankollektiv.

Givetvis.

Jag vägde 67 kilo och min mamma frågade om jag knarkade. Men vi var tre drogfria straight edge-killar kring 20-strecket i en hyresrätt. Tack som fan CSN! Dock: Fuck Lukas Moodysson och Tillsammans sunkiga 70-tal med storkok och nakna underliv. Det här var 90-talet och bara för att vi inte åt våra vänner var vi inga hippies.

Lägenheten öst på stan i Umeå fylldes med South Park på hemmabandad VHS, power violence på diy-vinyl, porrdebatter, punkdiskussioner, Refused-skvaller, pamfletter mot sviniga snubbar, promiskuös sex, för korta byxor, för stora shorts, ungt hat, förvirrad kärlek, bullrande skratt, mangel, risiga tatueringar och orimliga frisyrer. Kanske en och annan Marx-studiecirkel men det orkade jag inte med. Inget onödigt intellektuellt krångel tack, räck mig fanzinet Animal War. ”What do you think about direct action” är fortfarande den ultimata journalistiska infallsvinkeln.

Vi hade ett mackjärn där riktig ost var bannlyst. I vardagsrummet återfanns turnerande band och annat löst patrask sovandes på golvet. En kille från Nederländerna runkade så högt och ogenerat att det höll oss vakna. En annan, från Philadelphia, tog sedermera livet av sig.

Jag blev först att lämna trion för att flytta ihop med en köttätande kvinna. Ständigt dessa brudar som splittrar manlig gemenskap! Det gick naturligtvis rakt åt helvete. Jag började supa. Sedan fick jag höra att pensionärsparet på våningen under kollektivet fortfarande pratade om mig som den där knarkaren, hur såg han ut egentligen. Sensmoral: Ingen tackar dig om hundra år för att du är nykter i dag.

FAKTA

Min första bostad

Christoffer Röstlund Jonsson