ÅSIKT

Oförståeliga val

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Nina Wähä.
Foto: LEIF HANSEN
Nina Wähä.

Nina Wähäs debutroman S som i syster (2007) var imponerande språksäker i sin lakoniska direkthet. Jaget, en ung samtida stockholmskvinna i en slags utbränd, naivt världstrött nollpunkt, söker förtvivlat något slags hem och mening i tillvaron. Den konventionella lillasystern känner hon sig alltför olik, den omhändertagande pojkvännen kallar hon ”pappsen”.

Wähäs nya roman, Titta inte bakåt, verkar först vara något helt annat. Två skärande omaka jagröster växlar: en där en levnadsglad och öppen kille från Bulgarien berättar om sin äventyrliga flykt till väst. Han liftar med bönder, gnolar på Beatleslåtar och drömmer om USA men fastnar i Italien där han rumlar runt med studentrevoltörer, leder en demonstration, bråkar med polisen och blir huvudlöst kär i den sköna aristokratiska Giulia, som dock föredrar hans James Dean-hårda kompis. Klichéerna radas upp, stilen är sentimentalt ”fabulerande” tragikomisk som tjeckisk film eller gladamerikansk romkom.

Det andra romanjaget, Sabina, är en ung självständig medelklasskvinna vars försäkringar om hur likgiltig och oberoende hon är, eller åtminstone vill vara, påminner om Isabels strategier i S som i syster.

Sabinas bloggprosaiska monolog har karaktären av persona-bygge. Hon deklarerar och rationaliserar och försvarar en ickedrömmande nutidsattityd. Hon är ett kallsinnigt, misstroget ”barn av sin tid” som inte tycker sig ha förpliktelser mot någon och inte egentligen bryr sig om några andra människor än sig själv och sina vänner. Hon har hoppat av universitetsstudierna och efter en abort börjat jobba som strippa och erotisk dansös på en nattklubb. Där har hon just inlett ett sexuellt förhållande som hon upplever som ”tryggt” med den drygt femtioårige ägaren Alex.

Jag vet inte vilken av jagen som provocerar mig mest, han som yvigt älskar alla eller hon som redan vid 22 ser som den slutgiltiga lösningen att inte känna något alls. Jag antar att Wähä velat visa tidsandans krav och hur vi anpassar våra livsberättelser och förstår oss själva utifrån de myter och sätt att berätta som ”gäller”, som omger oss, och att både Aleksandr och Sabina är ohjälpligt fångade i sin tids lögner. Men jag vet inte riktigt, den ambitionen verkar större än det som finns i texten. Visst får man till slut veta hur Sabina rent tekniskt fått tag i bulgariske Aleksandrs gulnade romanskiss, men klipp och klistra-tekniken mellan ”verkligheterna” ter sig mer som en nödlösning för framåtrörelse än en fungerande gestaltningsidé.

Jag önskar jag förstod Sabina, och hennes val, men det gör jag inte.

FAKTA

PROSA

»Titta inte bakåt

Nina Wähä

Norstedts

Pia Bergström