ÅSIKT

Hemskheter på Danmarks bakgård

Hanna Nordenhök läser aktivistisk text om Grönlands koloniala historia

Svält, sjukdom och död drabbade de ditlockande.
Svält, sjukdom och död drabbade de ditlockande.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I essäsamlingen Från exilen skriver Edward Said: ”Exil är egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara. Den är den oläkliga rispa som rivits upp mellan en människa och en födelseort, mellan jaget och dess sanna hem.”

Det finns mycket i Saids teoribygge som skulle kunna läsas med behållning mot den avlidna konstnären Pia Arkes och kulturskribenten Stefan Jonssons bok Scoresbysundshistorier; från hans tankar utifrån Foucault om exotiseringens konstitutiva plats i den koloniala drömmen till hans syn på historiedokumenten som oavbrutet ideologiska produkter i det imperialistiska projektets tjänst.

Detta framförallt för att Scoresbysundshistorier skildrar historien om den danska kolonialismen i Grönland. Men citatet ovan kastar också ett obönhörligt ljus på vad som är särskilt med just Scoresbysund, eller Ittoqqortoomiit, som platsen i det oländiga stenlandskapet i Östgrönland kallades av grönländarna. Arke föddes själv på orten, men hennes morföräldrar hade inom det danska kolonialprojektet förflyttats dit tillsammans med tio andra västgrönländska fångstmansfamiljer, ditlockade med löften om ett bättre liv och för att befolka platsen – den var en koloni utformad på tjugotalet av den danska kronan. Av olika skäl hamnade dessa familjer redan efter ett knappt decennium i en period av svält, sjukdom och död som orten aldrig riktigt hämtade sig från.

Stefan Jonsson beskriver Scoresbysundskolonins bevekelsegrund som ytterst psykologisk och ideologisk. I varje reseskildring från Östgrönland syns spår från en försvunnen ursprungsbefolkning som ingen vet om den dog ut, utvandrade eller blev utrotad – europeiska upptäckare närde sedan drömmen om att finna Erik den Rödes ättlingar där, i någon oupptäckt fjorddal. Och vissheten om att Östgrönland ”en gång varit befolkat har givit de danska expeditionerna auktoritet och motivation. De har kunnat intala sig att de fullföljde ett oavslutat projekt, att de var arvingar till de utdöda samhällen som en gång funnits där […]. På så sätt har Danmarks suveränitetsanspråk indirekt vilat på antagandet att landet egentligen förvaltar ursprungsbefolkningens intressen, att Danmarks vetenskapsmän och kartritare är grönlänningarnas förmyndare och företrädare – att den danska maktutövningen således är nödvändig för Grönland.”

Man kan placera Saids och Jonssons citat i förhållande till exilens betydelse för en människa som Arke själv (som tidigt flyttade från Scoresbysund till Danmark och utbildade sig till konstnär), men också till vad föreställningen om ett sant hem på ett gastkramande sätt tycks ha inneburit för den danska självförståelsen. Scoresbysund framträder med sin underliga historia av dubbel kolonialism (först den större danska, och sedan den av Danmark iscensatta förflyttningen av västgrönländarna till den lilla kolonin inom kolonin) som ett slags fiktiv ort, konstruerad som för att imitera kolonisatörernas föreställda bild av ett ursprungligt grönländskt landskap. Det gör den till en plats vars historia har skymts av den koloniala historieskrivningen.

Vad Arke gör är att återföra gamla fotografier från ortens tidiga historia som hon kommit över i arkiv och hos privatpersoner till Scoresbysunds nuvarande invånare – och även några av de som flyttat därifrån, som hennes egen mor. Hon får dem att identifiera de platser och människor som fotografierna uppvisar, och återbördar samtidigt en Scoresbysundshistoria bortom den koloniala till platsen själv. Fotografiets ställning som del i det koloniala projektet är här naturligtvis avgörande. Arkes Scoresbysundshistoria utvaskas varsamt ur en fotografisk dokumentation sammanställd av danskar, men hon avläser den mellan raderna, lojal med de grönländska ortsbornas berättelser. Hennes arbete flankeras sedan av Jonssons miniessäer om kartografins historia i förhållande till Grönland, där han gång på gång framvisar kartritningen som ett i högsta grad ideologiskt företag.

Behöver det sägas att Arkes och Jonssons bok är en helt nödvändig skildring av ett stycke skandinavisk kolonialhistoria? Scoresbysundshistorier är konst och textaktivism på en samtidigt teoretiskt avancerad och jordnära nivå. Arbetsmetoden är poetisk – rörelsen mellan scenerierna är kretsande, omsorgsfullt prövande. Arkes språk zoomar in detaljerna samtidigt som panoramat oupphörligt vidgas. Fragment som fogas samman och omkastar perspektiven, framkallar ett mönster som effektivt förvrider den förvanskande koloniala historieskrivningen. Och det med ett tonfall genomgående präglat av en stillsam kompromisslöshet. Vilket ger mycket vackra texter, i vissa stunder lysande som små solar.

Historien om Scoresbysund som danskt laboratorium kommer till läsaren i form av sakligt berättade, men ibland nästan outhärdliga bilder. Som när Arke beskriver husen de nyinflyttade anvisas. Dessa mäter 12 kvadratmeter och 1,87 i tak och på den ytan ska 6-7 västgrönländare bo. Arke jämför fotografiet av en vuxen man bredvid ett av dessa miniatyrhus med sina barndomsminnen från Legoland. En liknelse som ytterligare ger kontur åt bilden av grönländarna som vårdslöst hanterade brickor i ett spel, och Scoresbysund som ett leksaksland för allehanda danska experiment.

Scoresbysundshistorier visar på ett liknande vis fram en lång rad uppslitande bilder. En outplånlig passage utgörs av beskrivningen av några diabilder Arke får se på sin mor som ung på femtiotalet, iklädd traditionella grönländska stövlar – hon poserar där som den lilla sjöjungfrun, nationalsymbolen själv.

Hanna Nordenhök

FAKTA

SAKPROSA

»Scoresbysundshistorier

– Fotografier, kartor & kolonialism

Av: Pia Arke & Stefan Jonsson

Övers. Anna Vallgårda

Glänta produktion