ÅSIKT

Besatta singlar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
”Aldrig stanna kvar” är Per Östlings (född 1970) andra roman.
”Aldrig stanna kvar” är Per Östlings (född 1970) andra roman.

I Per Östlings roman Aldrig stanna kvar bildar några resoluta singlar en stödgrupp på nätet för neurotiska hjärtekrossare: de vill gärna ha en kärleksrelation, men klarar inte av närhet och bindningar. Ledartypen Lilli, som studerar beteendevetenskap, den välklädde perfektionisten och ingenjören Farzad, den grånande punklegenden och flickmagneten Korak börjar träffas på en tillfixad lokal i ett koloniområde i Årsta. Deras diskussioner sinsemellan, och olika försök att få till det på riktigt, skildras på ett ganska dråpligt och samtidsspeglande sätt.

Östlings debutroman Vi faller (2007) handlar om en frustrerad frånskild köttbondes liv med sin håglösa tröstätande tonårsdotter. Uråldrig natur, slakt, svett, blod och råmanden clashar med det moderna livets bensinslukande maskiner, EU-formulär och delad vårdnad. En allvarligare och starkare historia än den om relationsfobikerna. Men i båda romanerna kan man känna närvaron av en rastlös överenergi, en ohanterlig otålig handlingskraft, särskilt hos männen, något jag egentligen finner intressantare än just relationsfobikernas svårighet att stanna.

Köttbonden arbetar så frenetiskt på gården att han inte ser dotterns belägenhet. Lilli, Farzad och Korak beskrivs på ett liknande sätt uppslukade, besatta, alltid på väg. Eller flyende. När Farzad ska träffa ett dejtingsajtfynd i Turkiet, en doktorerad skönhet som har full pott i hans checklista, planerar han varje steg i förväg, skaffar kartor, guider och menyer på nätet och förutser samtliga risker. Han tränar och tränar, på gym och på cykel.

Men vad hjälper det.

Östlings sätt att skriva, hans sätt att samla alldeles för många faktiska detaljer – tekniska termer, terapitermer, bil och maskinmärken, sportcykeldelar, punkbandsnamn, låtrader folk får upp i huvet och fullkomligt överhopa läsaren med dessa kringting och mekanismer – medan människorna ständigt slinker undan verkar vara ett uttryck för samma hopplöst överpraktiska nit att få fatt i, behärska. Eller en kongenial gestaltning av den. Hans gestalter, vilka relationer de än har till varandra, förblir lika oartikulerade och gåtfulla som de känslor de inte kan styra.

Han har sett nåt där, jag tror det är en djupare sanning än en tidens neuros.

FAKTA

PROSA

» Aldrig stanna kvar

Per Östling

Ordfront

Pia Bergström