ÅSIKT

Ondska light

Hanna Nordenhök läser Ann Heberleins nya bok och letar efter fler perspektiv

1 av 4 | Foto: kennet ruona
Ann Heberlein (född 1970) är teologie doktor i etik vid Lunds universitet. Hon slog igenom som författare med boken ”Jag vill inte dö jag vill bara inte leva” förra året.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ann Heberlein inleder sin bok om ondska med att kalla den en bok med små anspråk, det vill säga utan pretentionen att komma med en slutgiltig lösning på ondskans problem. Kanske pekar hon i samma ögonblick ut ett formellt dilemma – En liten bok om ondska är nämligen i högsta grad en anspråksfull bok, i den meningen att den griper över ett mycket stort, för att inte säga oöverblickbart, ondskematerial.

Heberlein har inte valt att nämnvärt avgränsa sitt angreppssätt i förhållande till ondskans diskurs, tvärtom tillåter hon sig exkurser åt en mängd olika håll – som onda barn, ondska som religiös föreställning, ondskan i deckarlitteraturen, ondska och kön. Det ger en ganska andtruten text som oftare antar formen av referat än levererar egna hypoteser. Kanske kommer också Heberleins bok att läsas som ett populariserat översiktsverk över fenomenet ondska, ungefär på samma sätt som man kan läsa Herman Lindqvists populärhistoria. Beläst och snärtigt, men föga fördjupande och sammansatt.

Letar man efter nya visioner eller omkastningar av redan etablerade sanningar så läser man inte En liten bok om ondska med stor behållning. Heberlein rör sig i väl upptrampade spår, hennes text bygger nästan uteslutande på redan vedertagna perspektiv. Det är Hanna Arendt och Gitta Sereny. Det är Augustinus, Nietzsche och Kant. Det är deckargenrens sätt att formulera det onda och romankaraktärer som Albert Camus Mersault, Oscar Wildes Dorian Gray och Dostojevskijs Raskolnikov. Och så naturligtvis Columbinemassakern, Knutbymorden, Annika Östberg, Rödebymannen och Josef Fritzl.

Det finns spår där det verkligen skulle kunna bränna till. Som när Heberlein snuddar vid monogamin och den romantiska kärleken med dess implicita våld – kanske till och med ondska – som konstituerande fenomen för den västerländska kulturen. Här uppenbarar sig något långt mer intressant och komplext i ondskans väsen än vad Heberlein i sin text förmår fullfölja, det vill säga tanken om ondskan som inneboende kvalitet i det vi håller som det högsta goda – kärleken.

För texten drar snabbt vidare, trots att frågan om den höviska kärlekens diskurs enkelt skulle ha kunnat bli en egen liten bok om ondska. En bok som väl också redan finns, om än i helt andra former. Jag tänker till exempel på Jörgen Gassilewskis dissekeringar av det romantiska talet i hans Kärleksdikter från i fjol eller Niclas Nilssons diktbok Love me tender från i våras, som också den i mångt och mycket tecknade kärlekens våldsamma språk. Eller, givetvis, på Slavoj Zizeks Njutandets förvandlingar. Love is never tender.

Men Heberlein är ju inte poet, och inte heller lacanianskt intresserad – mina jämförelser är naturligtvis på alla sätt orimliga och orättvisa. Samtidigt kanske också symptomatiska. Någonting i Heberleins bok tycks nämligen oavbrutet alstra en längtan efter en helt annan, och mer komplicerande, bok om ondska.

Och att de psykoanalytiska perspektiven helt saknas i hennes framställning till fördel för annat, som evolutionspsykologi och kriminologi – i och för sig inte ointressanta vinklingar på ondskans diskurs – visar på en viss Heberleinsk slagsida som vem som helst som följt henne i pressen de senaste åren måste vara väl bekant med. Och kanske är det gott så. Vad du ser är vad du får. En liten bok om ondska.

FAKTA

SAKPROSA

» En liten bok om ondska

Ann Heberlein

Albert Bonniers förlag

Hanna Nordenhök