ÅSIKT

Brak-succén

Petter Lindgren om magstarka skämtklassiker som håller än i dag

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hyllan med vattensprutande skämtartiklar i källaren på Buttericks får mig att tänka på Marshall McLuhan.

Trots att medier åldras och tas ur bruk, menade den kanadensiske litteraturprofessorn och kommunikationsteoretikern, lever deras funktioner ändå vidare i nyare apparatur.

Så blommar till exempel ännu den vattensprutande prästkragen, integrerad i den vattensprutande kameran, som i sin tur integrerats i den vattensprutande mobiltelefonen.

Att Buttericks fortfarande för de två äldre modellerna, jämte uråldriga artiklar som handslagsvibratorn eller tallriksvickaren, får dock förmodligen skrivas upp på den hos marknaden inneboende tröghet som lätt förväxlas med välvilja eller nostalgi.

Enligt McLuhan är tekniken alltid i någon mening att betrakta som en utbyggnad eller modell av den mänskliga kroppen, och också i detta ges han stöd av sortimentet på Buttericks. Särskilt tänker jag då på den sfär av artiklar som hemför sig till ätandet, matsmältningen och det som i brist på bättre kunde kallas för utsöndrandet.

Om vi tar det i rätt ordning presenterar hyllorna en uppsjö av fejkade eller kontaminerade livsmedel, som ostskivor av gummi, frigolitsockerbitar eller blufföl.

Att dessa imitationer ingår i en anrik tradition blir för övrigt uppenbart för den som betraktar den lilla montern med forna tiders skämtartiklar på Leksaksmuseet i Stockholm. Här dominerar de gastronomiska uppslagen, men matvarorna, som fiskfiléer i guttaperka och smörkulor i något som väl måste vara plast, ger alla ett märkligt intryck av härskenhet, som stod vi inför en begåvad rekvisitörs vision av mathållningen i Hades.

De flesta av dessa produkter förefaller vara tillverkade i Tyskland under mellankrigstiden, och mest fäster jag mig vid den exploderande brödbullen ”Knallo”, saluförd som ”das agressive Brötchen”. Jag tänker att lilla Abdallah säkerligen hade gillat Knallo. Ja, alltså emiren Ben Kalish Ezabs son, som ideligen trakasserar kapten Haddock med exploderande cigarrer och liknande, i Tintin-abumet Det svarta guldet.

Samtiden tycks dock vara lättast att lura med hjälp av sötsaker, av Buttericks utbud att döma. Nya åtminstone för mig är fiskkaramellerna (”äckligare än så här blir det inte” upplyser förpackningen), som efter en inledande sötma övergår i en smak av rutten ansjovis. Detta med hjälp av tillsatserna E 102, E 142 och E 151, medan däremot vitlökskaramellerna faktiskt innehåller riktig vitlök.

Via tänderna – här finns minst ett halvdussin garnityr att välja mellan, som glappande lösgommar, vampyrtänder eller ”fula tänder” – beger vi oss sedan ner i svalget, representerat av den lilla batteridrivna ljudprylen ”Irriterande hosta”, och vidare ner i matsmältningsapparaten, representerad inte minst av den klassiska konstgjorda spyan, som finns i flera varianter.

Och nu är det förstås lika bra att jag skriver det på en gång: bajs. Buttericks tillhandahåller konstgjort bajs i en mängd utföranden, med namn som ”Lillfjärten” och ”Jättelorten”, men även djurriket får vara med på ett hörn, med bland annat ”Katt-klatt” och ”Fidos hög”.

Märkligast är kanske sammansmältningen av mänskligt och djuriskt i ”Hunden åt min hemläxa”, en bajskorv innehållande spår av en söndertrasad stencil, att frambära till läraren som plausibel orsak till uteblivet hemarbete.

Förgäves letar jag dock efter ”Skit-i-kläm”, förstoppningssensationen som har drabbat nationen, och som jämte artiklar som ”snabbmörkerpulver”, ”mugglarkortlekar” och ”pygmépuffar” säljs i butiken Weasleys Vassa Varor, motsvarigheten till Buttericks i JK Rowlings böcker om Harry Potter.

Sist (förstås!) några ord om skämtartiklarnas heliga Graal, den i år 80-årsjubilerande pruttkudden. Att denna ljudande lilla gummipåse delar fädernesland, Kanada, med ovan nämnde Marshall McLuhan, känd för sitt uttryck ”the medium is the message”, ser ut som en tanke men är det förmodligen inte.

Pruttkudden, eller Whoopee cushion som den heter på engelska, uppfanns 1930 av de anställda på JEM Rubber Company i Toronto. Produkten presenterades för den etablerade skämtartikelagenten Samuel Adams som dock fann den för obscen och tackade nej, ett misstag i paritet med det Dick Rowe på Decca stod för när han tackade nej till The Beatles. I stället blev det Johnson Smith Company som köpte idén bakom den blivande världssuccén. Adams började visserligen producera en egen och mindre framgångsrik version så småningom, med det inte lika iöronfallande namnet razzberry cushion.

Numera finns visserligen elektroniska motsvarigheter till pruttkudden, diskreta enheter som kan smygas på plats och avfyras på behörigt avstånd, med hjälp av en fjärrkontroll. McLuhanianer lär inte heller finna det förvånande att pruttkudden sedan en tid finns att ladda hem som en applikation för den som har en Iphone.

Ändå är det rödorangea gummioriginalet svårslaget i sin geniala enkelhet, och i det att den till skillnad från de moderna versionerna ovan låter offret självt förorsaka sin förnedring, genom att sätta sig på just den plats där pruttkudden råkar ligga. I detta finns också ett spänningsmoment som helt saknas i det fjärrkontrollerade fjärtandet.

Mycket vore att säga, men eftersom detta är en kvällstidningsartikel och inte ett bidrag till en essäpristävling, nöjer jag mig med att avslutningsvis konstatera att pruttkudden genom sin (artöverskridande!) universialitet förmodligen utgör alla tiders mest lyckade skämtartikel, och att den om än stämd i en annan tonart nog också har goda chanser att sälla sig till den exklusiva grupp av bruksföremål som överlever mänskligheten sådan vi känner den i dag.

The medium is the message.

FAKTA

barnkultur

Petter Lindgren