ÅSIKT

Jämlikhet är frihet från rädsla

Nyskriven essä av
Kristian Lundberg

Illustration av Nina Hemmingsson.
Illustration av Nina Hemmingsson.
KULTUR

Frihet, jämlikhet, broderskap – ett stridsrop från en revolution för länge sedan och tre begrepp som de flesta människor och ideologier säger sig omfamna och sträva efter.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Men vad betyder dessa ord nu? Aftonbladets kulturredaktion har bett tre författare att skriva om var sitt ord. I dag skriver Kristian Lundberg om jämlikhet i segregationens och den nye lasermannens Malmö.

Kristian Lundberg.
Kristian Lundberg.

Nu när jag skriver detta så är den en sen kväll i december. Det är söndag. Advent betyder väntan; fortfarande är jag en människa som hela tiden söker sitt sammanhang, en varelse som försöker att förstå sin plats. Allt det som jag skriver måste bottna i ett slags biografi; i ett slags förhållningssätt till verkligheten. En del tycker att det är onödigt. En del hävdar att jag har fel. Ibland kan jag själv tycka att mitt projekt per definition blir ett utslag av en sorts härskarteknik. Att det alltid blir min historia som skapar tolkningsföreträdet; att jag skapar ett mandat som andra inte äger. Ali nere på biltvätten blir på det sättet ett offer för min beredvillighet att berätta. Den som skriver blir också den som äger världen.

Ofta tänker jag på min mor. Allt oftare nu. Hon var ensamstående med fem barn. Fattig. Jag kan se henne framför mig. Hur varje utväg stängdes, hur desperationen till slut var det enda som till slut ägde henne. Hennes förtvivlan: ”Gå nu till skolan så att du i alla fall får äta där!” Områdena där vi bodde och som jag hela tiden återkommer till. Värnhemstorget. Augustenborg. Kirseberg. Den som är fattig och sjuk är också ensam. Den som ligger ner kommer inte att resas upp. Det var ett slags tigande jämlikhet mellan oss fattiga barn. Aldrig att vi frågade varandra om semestrar, födelsedagspresenter. Aldrig att vi pratade om våra frånvarande fäder.

Nu är jag friare. Jag tyngs inte längre. Jag skriver. Jag pekar med hela handen. Jag talar och min värld ljusnar, dag för dag. Det finns kärlek i mitt liv. Det finns en sorts stillsam revolution som äger rum varje dag. Bakom lyftkranarna utanför mitt fönster kan jag ana en mörk intensiv måne; lysande. Det är kallt. Utomhustemperaturen sjunker för varje dag. Iskristaller. Staden skyls i det vita. Redan tidigt på eftermiddagen samlas det till kö utanför natthärbärget. Nu för tiden finns inte de gamla kamraterna kvar. Jag är en man utan förflutet, utan historia. Mina ungdomsvänner är alla döda. Det är bara jag kvar nu, en medelålders man som sitter instängd i en lägenhet i Malmö och minns.

Ett fönster ut mot världen. Årets sista månad samlar alltid samman alla de lösa dagarna; försöker skapa sammanhang där det bara finns kaos och oordning, lösryckta siffror, enstaka meningar som söker sin plats i den stora livsberättelsen. Det är vad som sker nu. Delar som legat och skavt mot mig tvingar sig på mig och kräver att få visa sin tyngd, sin plats i berättelsen.

Det första: det går att ägas av rädslan. Den som ägs av rädslan dräneras. Det sker först långsamt, sedan i allt snabbare takt. Man tappas på allt det som skapar en människa. En människa som lever i rädsla kan aldrig bli jämlik. Det är det andra. Och längre än så behöver vi egentligen aldrig att gå. Den som lever i rädsla blir inte jämlik. Det är enkelt: för att vi skall kunna leva ansikte emot ansikte måste vi leva befriade från rädsla.

Under dagen har det snöat; vassa snökristaller som virvlar mot en grånad himmel, artificiellt ljus som blixtrar till, pendeltågen som skjuter i väg i en evig cirkel som binder samman städerna med varandra. Det är i Malmö som vi befinner oss; och för ett kort tag så blir det jag som äger berättelsen. Jag skall ta tillfället i akt. Den som tiger blir också den som samtycker. Jag skriver: Herre förbarma dig över oss, och det jag menar är att vi nu måste samla oss och komma in från ytterområdena, komma ner från kullarna och slå sönder det som tvingar oss ner på knä.

Dag för dag. Vecka efter vecka. På knä. Malmö.

Det är staden där jag föddes och där jag har levt mer eller mindre hela mitt liv; det som sker nu är att vi utvecklas ifrån varandra. Staden antar nya former, bildar nya fasader och jag blir en främling i dessa kvarter som tillhör oss, som tillhör vår historia, som nu raderas framför ögonen på oss. Vi blir till historielöshet. Staden minns inte längre; också vi blir bärare av glömskan.

Från min plats vid skrivbordet kan jag se ut över delar av Malmös hamnområde; också min förra arbetsplats Yarden ser jag lysa mellan galler och inhägnad. En ensam minibuss med påslagna lyktor rör sig genom det mörklagda området. Det är sen kväll och jag tänker att det nu är tid att resa sig upp, inte längre huka för slagen, utan öppet ta striden. Vad är en stad? En stad är en klassindelning. En stad är också en könsindelning. Jag skall berätta.

Låt oss ta det från början. Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Vi är överens. En treklang som få vill vända sig emot. Vem vill säga: jag är motståndare till jämlikhet. Vem vill säga: du är inte min broder. Precis. Ingen. Ändå säger vi det varje dag genom våra handlingar; delar in broderskapet i underavdelningar, låter friheten få nya betydelser, låter jämlikheten bli ett emblem för dem som ingenting fruktar, för dem som aldrig har känt rädslan rinna som svett längs med ryggraden medan man tar emot slag efter slag. Om det är en sak vi måste slå fast för att kunna röra på oss från fastslagna positioner så är det just detta: jämlikheten finns bara för den som orkar och har styrkan att ta plats, finns bara för den som redan från början givits möjlighet att kräva sin jämlikhet.

I en rapport från UMAS (Universitetssjuk- huset Malmö) finns följande notering:

”Enligt enkätundersökningen ’Folkhälsa i Skåne 2004’ hade stadsdelen Rosengård i Malmö den högsta prevalensen av självrapporterad dålig psykisk hälsa i hela Skåne, följd av stadsdelarna Södra innerstaden, Fosie, Kirseberg och Centrum i Malmö. Emellertid är det sannolikt att andelen individer med dålig psykisk hälsa är ännu högre i Rosengård än det som visas i enkätundersökningen. Rosengård med sin höga andel av invånare med utlandsbakgrund var det område i Skåne med den lägsta andelen deltagare i enkätundersökningen och man vet sedan tidigare att icke-deltagare i hälsoundersökningar har sämre hälsa än deltagare.

Kvinnor visade en högre risk för dålig psykisk hälsa än män i de flesta geografiska områden/.../”

Rosengård. Södra innerstaden. Fosie. Kirseberg. Centrum i Malmö. Områden som ligger i ett slags existentiell radioskugga; det är också områden där jag har bott längre eller kortare delar av mitt liv. Det är fattiga områden; delar av staden som i allt hastigare tempo blir hårdare och hårdare. Det är också i den här geografiska rörelsen vi finner den man som nu sitter häktad som ”Den nye Lasermannen”. Det var här han rörde sig; sköt mot människor som han valde att definiera som invandrare. Under tiden vid skottlossningen var jag ofta i dessa områden; i närbutiker, på bensinstationer, på torg och gator. Vad var det då jag såg? En man som vägrade lämna sin butik av rädsla för att bli skjuten. En pappa som inte släppte ut barnen så att de kunde leka. Släktingar och vänner som stod utanför butikerna vid stängningsdags, med motorerna påslagna. Rädsla. Det var det jag såg. Rädsla.

Ibland är kvällarna i Malmö inte bara mörka och tunga; ibland blir de också omänskliga. Den som lever i rädsla kan naturligtvis inte vara jämlik. Eller hur? Det är logiskt. Jämlikhet är inte bara ett tillstånd in till någonting, det är också en befrielse i från någonting. Befrielse från rädsla. Frihet till drägliga levnadsvillkor. Vi har stadsdelar, hela områden i Malmö, som präglas av ofrihet – som når överkanten i alla undersökningar: psykisk sjukdom, våld, arbetslöshet, missbruk. Är det då så att vi har satt delar av staden på undantag? Att dessa delar inte skall omfattas av den jämlikhetstanke som vi andra skall omfattas av?

Alltså. Den som redan är satt på undantag och som definieras in i en sorts fattigdom, som tvingas in i en ekonomisk klass med alla dess begränsningar, kan aldrig bli jämlik. Fattigdom är mycket. Det är framför allt ofrihet.

Nu när jag skriver detta, en helt uddlös eftermiddag i Malmö, sitter jag alltså vid en plats där jag kan se ut över min förra arbetsplats Yarden, denna gigantiska omställningsplats för fabriksnya bilar. Under ett års tid var jag anställd på ett bemanningsföretag. Och jag lärde mig mycket – inte bara hur det är att frysa och vara ensam, utan också om hur själva samhället, det som är vi, har skapat sig själv som en organism som lever ett helt eget och självständigt liv. Naturligtvis präglat av en grundläggande ekonomisk ofrihet. En rädsla. Merparten av mina arbetskamrater bodde i områdena som jag tidigare har nämnt. Det var alla åldrar; uteslutande män. Vi var anställda på uppdrag, en dag i taget. På eftermiddagen fick vi besked om nästa dags arbete. Aldrig att man kunde planera sin inkomst; sin fritid. Den som tackade nej till ett uppdrag hamnade i ett slags onådskö där man fick stå på stand-by och vänta på sin tur. Jämlikt? Kanske. Alla hade det lika illa. Bakom alla dessa slingrande meningar, allt medan snövirvlar och blixtrande ljus lyser upp min stad så finns det en enda sak kvar att prata om, och som igen visar – i sin banala grymhet – hur ojämlika vi är. Våld mot kvinnor ökar. Det är framför allt, skriver BRÅ, i två grupper man kan se en markant ökning: våld mot ensamstå- ende kvinnor med barn och våld mot kvinnor som förvärvsarbetar. Med andra ord: merparten av kvinnorna i Sverige.

Kan man – jag frågar igen – kan man leva jämlikt i ett samhälle där stora delar av befolkningen lever i rädsla? För fysiskt våld? För ekonomi? För psykisk sjukdom? Vad är alla dessa utfästelser värda, alla dessa floskler, när vi stannar upp vid kärnfrågan: går det att leva jämlikt när rädslan sträcker ut sin tunga hand? Mitt svar är nej.

Jag citerar direkt från BRÅ:

29 100 fall av misshandel mot kvinnor över 15 år anmäldes 2009.

6300 personer misstänktes för misshandel mot kvinnor under 2008.

44 procent – ökning av våldet mot ensamstående mödrar under 2000–2005 (SCB).

37 procent – ökning av våldet mot kvinnor i yrkeslivet under 2000–2005 (SCB).

31 procent – ökningen av den anmälda misshandeln mot kvinnor mellan 2000–2007.

21 procent av anmälningarna ledde till att en misstänkt kunde knytas till brottet (2008).

Vad skall man säga? Att det är häpnadsväckande att enbart 21 procent kunde knytas till brottet? I ett samhälle präglat av tanken på att vi är jämlika så vore det så. Nu är jag inte förvånad. Vi har inte skapat ett samhälle som bygger på frihet, jämlikhet och broderskap. Vi har skapat ett monster som äter oss, och det enda vi kan sätta emot är oss själva.

Så är det ännu en mörk kväll i Malmö; där rädslan härskar, där ojämlikhet råder.

Kristian Lundberg

I MORGON: Johannes Anyurus nyskrivna essä om Broderskap

FAKTA

Kristian Lundberg, född 1966 är författare och litteraturkritiker. Han debuterade med Genom september 1991 och har sedan dess publicerat en mängd diktsamlingar men också essäistik och en svit kriminalromaner som utspelar sig i Malmö. 2009 utkom hans prosabok Yarden som skildrar en arbetsplats i Malmö hamn. I vår får den ett slags fortsättning i Och allt ska vara kärlek som utkommer i mars.