ÅSIKT

Koll på kolonin

Hanna Hallgren läser en kunnig men oaktsam Afrikaskildring

1 av 2
STJÄRNBESÖK Somalier beskrivs av författaren Richard Dowden som människor i högsta potens: ”turboladdade, från sorg till skratt, från kärlek till hat.” Här umgås somaliska barn med skådespelaren och FN:s goodwill-ambassadör Angelina Jolie i ett flyktingläger vid den kenyanska gränsen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bland Leopard förlags hösttitlar med afrikansk anknytning märks, utöver romaner av nigerianska Biyi Bandele och Mia Couto från Moçambique, också den brittiska journalisten Richard Dowdens faktabok Afrika – framtidens kontinent.

Dowden, som är chef för The Royal African Society, har rapporterat från den afrikanska kontinenten i drygt trettio år och hans bok är ett 450 sidors destillat av de afrikanska ländernas historia, samtid och potentiella framtid. Främst de söder om Sahara.

Dowdens prosa skildrar Sydafrikas apartheid och folkmordet i Rwanda. Den skissar övergripande berättelser och gör lokala nedslag i Uganda, Angola, Somalia, Zimbabwe, Sudan. Med flygplan och pickuper reser den till byar, flyktingläger, storstäder, oroshärdar, kyrkor och moskéer. Den berättar om kolonialism, korruption, politiska och ekonomiska bakslag och framgångar. Den talar med gerillaledare, politiker, aidssjuka barn, affärsmän och bittra afrikaaner. Den pendlar mellan rask deskriptivitet: ”År 2000 levde 315 miljoner afrikaner av sammanlagt 770 miljoner i totalt armod”, och föreskrivande utsagor om Afrika, dess själ och befolkningar:

”Generositeten är överväldigande. Afrikaner har det vi kallar social begåvning i överflöd. Den är medfödd. I Afrika ser man inget påklistrat smil åtföljt av ett ’ha en bra dag’. Afrikaner möts, hälsar och samtalar, ser den de talar med i ögonen och fångar upp hans känslor, håller kvar handen i ett varmt grepp och öppnar famnen, ger och tar emot som en självklarhet. Allt detta är lika naturligt som musik i Afrika.”

Att läsa Afrika – framtidens kontinent är en ambivalent upplevelse. Å ena sidan hänförs jag av Dowdens enorma erfarenhetsbaserade kunskaper. Visst är det i en bitvis knastrig och torr journalistprosa som slungas ut – men samtidigt är Dowden ofta duktig på att måla upp suggestiva scenerier där de imponerande faktakunskaperna levandegörs, och då känns prosan rik, tät och givmild.

Å andra sidan uppvisar boken ett psyke och språkbruk fyllt av koloniala rester (den läses med fördel med hjälp av postkolonial och psykoanalytisk teori). Berättarjaget gör inte mycket för att placera sig själv i sin koloniala historia. Berättelserna formar en modernistisk narration i vilken stora sanningar och utsagor om Afrika, dess länder och människor ännu låter sig göras.

I Afrika finns inga depressioner, dess människor är autentiska och känner ingen hopplöshet. Somalierna beskrivs som människor i högsta potens: ” turboladdade, från sorg till skratt, från kärlek till hat. Hyperdrivna av livskraft.”

Men inte bara Dowden, utan även jag själv är förstås formade av Europas koloniala historia. Jag läser med en blick, en kropp och ett psyke som inte kan åberopa någon neutralitet. Jag läser om Dowden och om mig själv genom den andra, genom ”Afrika”.

Ingenstans skriver Dowden om sitt koloniala psyke och dess gränser, men det häftar vid nästan allt. Kanske särskilt i dess fantasmagoriska frammanande av ”Afrikas” älsklighet mot främlingar, det vill säga mot kolonialisternas söner och döttrar. Och i Afrikas gästfrihet sägs dessutom västerlänningar förlora sina hämningar och känna sig extra levande.

Under min läsning av Afrika – framtidens kontinent förbluffas jag över hur kunnigt och oaktsamt Dowden gestaltar sina berättelser om en kontinent och dess människor. Personliga, måleriska och insiktsfulla påståenden om ekonomi och politik bryts av påståenden av typen ”somalierna är lika duktiga på att tala som på att slåss”.

Jag kan inte beskriva detta som något annat än ett kolonialt arv som boken inte riktigt anstränger sig för att utmana.

I år har bokmässan i Göteborg temat ”Afrika”. Tidigare år har man inriktat sig på enskilda europeiska länder som Lettland, Polen, Spanien och Finland, men i år är det alltså en hel kontinent som ställs i fokus. I mässkatalogen görs det reklam för att ”Afrika har ordet”. Detta är faktiskt ett helt enormt påstående eftersom det i Afrika, enligt Dowden, finns över 2000 kulturer och språk.

Han skriver: ”Man hör ofta Afrika omtalas som om det vore ett enda litet, enhetligt land. I jämförelse är Europa homogent och Amerika monotont. Vem skulle våga komma med generaliseringar om Asien byggda på Bangladesh? Eller om Europa byggda på Grekland?”

En motstrategi mot dylika västliga generaliseringar återfinns i konstnären Mark Boulos videoinstallation All That Is Solid Melts into Air på årets Berlinbiennal. På en filmduk visas en film om nigerianska gerillamän i det oljeplundrade och förgiftade Nigerdeltat.

En soldat med stadig blick och ansiktet i övrigt dolt uppmanar den vita fotografen att återvända till sitt land och berätta att gerillan nu ”förklarat krig mot allting vitt”.

FAKTA

SAKPROSA

» Afrika – framtidens kontinent

Richard Dowden

Övers. Margareta Eklöf

Leopard Förlag

Hanna Hallgren