ÅSIKT

Ett eget fågelperspektiv

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag har aldrig förstått den vedertagna innebörden i ordet ”fågelperspektiv”. Jag tänker mig att fåglarnas varseblivning egentligen borde vara motsatsen till ett renskalat helhetsseende.

I min värld ser fåglar små saker. De pickar frön och kryp. De ser ett löv rassla, en pinne i förgrunden, en rörelse i ögonvrån, i nåt slags blickens och känslighetens staccato. Fågelperspektivet liknar egentligen en fragmenterad mosaik, inte ett flygfoto, och idén om fåglarnas överblick är enbart en mänsklig, önskeuppfyllande projektion, vår egen längtan efter kontroll.

Joar Tiberg har greppat det där sen länge i sina poetiska närstudier av fragment, fåglar, språk och fågelspråk, till exempel i förra diktsamlingen, Fogghelflora. Och jag hittar min sorts fågelperspektiv, det osäkrade och ryckiga, i en lång, viktig svit i hans nya bok:

”fristående / de spets / risskärmar plats strösäd / barfläck orka / om liten / noggrann / växtlighet / sammanpackat / lämna / orörliga / strör / upp öppet”

Men nya boken höjer sig också över det splittrade: den börjar i den stora objektiviteten, glider genom det fragmenterade in i ett mänskligt subjekt.

Det är inte en särskilt sympatisk människa. Han eller hon påstår sig vara ett slags biografisk form av Tiberg själv, eller om Tibergs egen röst dyker upp ibland mellan andra röster. Läst som en enda karaktär är det en minst sagt lynnig sådan, ständigt röksugen, hatisk, besatt av döden och förvirrad inför sin egen förmåga till ansvar. ”Var finns välja?”

Var är ansvaret? Alldeles i början av boken finns en ”rädd är inte”-uppräkning över platser, ting och människor: ”R ä d d ä r i n t e m u s k l e r n a”, ”R ä d d ä r i n t e m a g n u s c h r i s t e n s s o n”. Även om den tjugosexsidiga harangen avslutas med ett ”forts.”, får man känslan av att det faktiskt går att räkna upp alla ”rädd är inte”-domäner som existerar. Är resten av världen skräckfylld då, ska man förmoda?

Nej, ansvar är inte ”R ä d d ä r i n t e”. Ansvar är inte kontroll. Ansvar är motsatsen: att vara rädd och försöka stå ut med sin rädsla.

Här hittar jag i Tibergs bok antydan till förhållandet mellan mänsklig skräck och fågelskräck.

Människor projicerar inte bara sin helhetslängtan på fåglar, utan också sin rädsla för att vara ensamma och rädda i ett kosmos fullt av skugglika faror. Det är därför folk matar fåglar så frenetiskt på vintern, det skär i hjärtat att tänka sig de små livens tillvaro i obeskrivlig svält och köld, under ständigt hot från rovdjur.

Men hallå, bilismen då, brukar jag tänka, ta bara exemplet människobilismen ur högen av förnekad fasa, där döden också i vår värld slår ner som en duvhök från ingenstans. Och ändå inbillar vi oss att vi är tryggare än fåglar.

Tibergs nya bok är en brutalrealistisk tripp genom döden i det lilla och det stora. Den enda fara som hotar hans poesi är egentligen abstraktionen: han lämnar läsaren så fritt flygande, ofta med enbart enstaka ord eller meningar på varje sida, att den ovana lätt kan bli vilsen. Här krävs det interaktivitet: du som läser måste stå ut med den facitlösa, okontrollerbara tomheten mellan de lösryckta raderna i Tibergs text.

Orkar du med det ansvaret?

FAKTA

POESI

» Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret

Joar Tiberg

Albert Bonniers förlag

Aase Berg
Joar Tiberg är medarbetare i Aftonbladet, därför har vi bett Aase Berg, författare och kritiker i Expressen, att recensera boken.