ÅSIKT

Tiden är inte mogen

Jacob Lundström om omöjligheten att bygga en filmkanon i nuläget

1 av 2
Christina Frambäck och Thommy Berggren i ”Kvarteret Korpen”. Källa: SF
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Inför förra valet väckte Folkpartiet debatt med sitt förslag om litteraturkanon. Nästan på klockslaget fyra år senare avfyrade de liberala kanonisterna en snarlik salva och föreslog häromveckan att det också ska upprättas kvalitetslistor för bland annat film.

Frågan är hur en filmkanon blir till. Jo, genom filmkritisk guldvaskning, akademisk idissling och köpslagning mellan hängivna cineaster och filmtittare i allmänhet. En kanon är med andra ord preliminär. Filmer väljs in och röstas ut. Smakhierarkier och andra ideologier påverkar naturligtvis urvalet, som i sin tur ständigt diskuteras och omprövas.

Åtminstone i den bästa av världar.

Det hela förutsätter nämligen att filmerna finns till hands. Och som filmkritiker handlar mina personliga farhågor inte främst om att politiker vill ha sina filmklassiker svart på vitt – de handlar om att jag inte kan delta fullt ut i diskussionen. Det finns helt enkelt alldeles för många filmer som jag inte har sett. Vilket inte främst beror på bristande cineastisk disciplin utan på det faktum att det svenska filmarvet till största del är odigitaliserat och otillgängligt.

Medan gamla böcker ofta går att hitta på bibliotek, är en films livsbana betydligt mer osäker. Inte bara för att filmarkiv har haft en olustig tendens att gå upp i rök – filmremsor på nitratbas är lättantändliga – utan även för att filmrullar inte finns tillgängliga för hemlån. Klassikerutgivning på dvd, tv-matinéer och arkivarier till filmpirater har gjort underverk för filmbildningen, men tillgången till äldre svensk film är begränsad och dessutom ganska slumpartad, mycket beroende av vilka filmer videobolagen kan komma över rättigheterna till. Efter det senaste filmavtalet 2006 fick Svenska filminstitutet lov att lägga ned utgivningen av svenska filmklassiker på dvd.

Just därför är Cinematekets serie 100 svenska filmer du måste se! som startade i våras så välkommen. Även om namnet för tankarna till kategoriska listböcker är satsningen klädsamt prövande i sin ansats. Än så länge består bara listan av

14 filmer eftersom filmerna väljs ut efterhand och Cinematekets medlemmar bjuds in att önska filmer. Därför liknar också 100 svenska filmer du måste se! en nomineringsrunda mer än en kanoniseringsprocess. I höstprogrammet ingår till exempel Barbro Bomans skilsmässodrama Det är aldrig för sent, som knappt har visats sedan premiären 1956.

Genom en ambitiös retrospektiv i våras tryggade Cinemateket Mai Zetterlings nyligen erövrade position som en av 1900-talets stora svenska filmskapare. I den filmkanon som ständigt måste revideras, även om den aldrig kommer att finnas på pränt, ingår numera filmer som Ä lskande par, Nattlek och Flickorna. Frågan är om vi fått se några kanontillägg när 100 svenska filmer du måste se! gått i mål.

Cinemateket, den cineastiska falangen av marknadsföringsorganet Svenska filminstitutet, vars uppgift är att levandegöra filmarvet, erbjuder i dag en av få möjligheter att se allt det som inte finns på dvd. Det måste även vara deras ambition att fler får se filmerna. För 100 svenska filmer du måste se! är trots allt en uppmaning som kan påminna om en provokation för den som inte råkar bo i Stockholm.

Ibland är det lättare att se Sverige från utsidan. I våras var till exempel bästa sättet att fördjupa sig i svensk filmhistoria att åka till New York. På Lincoln center arrangerade Svenska filminstitutet och Svenska institutet en 48 filmer rik retrospektiv som kunde göra en klimatsmart cineast trånsjuk. Varför visas aldrig Jonas Cornells Puss & kram, med Agneta Ekmanner och Sven-Bertil Taube som solglasögonprydda bohemer, på något lämpligt kulturcenter här hemma?

Folkpartiets listbehov är med andra ord redan uppfyllt – det är filmerna som är bristvaran. Retrospektiven i New York är bara ett exempel på svensk filmkanon. På sin hemsida presenterar också filminstitutets pedagogiska verksamhet, Film i skolan, tolv svenska filmklassiker som förändrat filmhistorien och påverkat samhället. Däribland mästerverkstrion Körkarlen, Kvarteret Korpen och Ett anständigt liv, som tillsammans förtjänstfullt skolar barnen i missbrukarsveriges utveckling.

Symbolisk listpolitik är billig, verkliga kulturpolitiska insatser kostar pengar. Mer intressant än kanon är frågan om digitalisering.

Låt oss se filmerna först så kan vi prata mer sen.

Jacob Lundström