Aftonbladet
Dagens namn: Botvid, Seved
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Så slaktar de kulturen

Daniel Suhonen om Tänkaren och Skarprättaren bakom högerns systemskifte

DEBATT kulturvalet

Aldrig tidigare har kulturen varit en valfråga, men efter att Göran Hägglund förra sommaren försökte vinna röster på att ställa ”kultureliten” mot ”verklighetens folk”, har den plötsligt blivit det. I en mångordig text häromdan i Aftonbladet, gör sig folkpartisten Jasenko Selimovic – som av flera tippas bli nästa kulturminister – till uttolkare av högeralliansens kulturvision (Aftonbladet 26 augusti).

Enligt Selimovic är problemet i svenskt kulturliv att ett pöbelvälde hotar den kvalitativa konsten. Den folkliga tillgången till kultur, och dess jämlikhetsambitioner, utarmar kulturlivet genom att kulturen fylls med ”rehabiliteringspatienter, kulturointresserade och turister”. Tydligare kan inte föraktet uttryckas.

Vad är grundproblemet för kulturpolitiken? Är det brist på resurser eller fel på kulturarbetarna?

Nästan alla kultursektorns problem handlar om vikande anslag. Vi saknar inte begåvade konstnärer, författare eller scenarbetare. Kulturutredningen 2009 visade att 1974 års kulturpolitik är en framgångssaga – inte minst i fråga om aktivt deltagande. De kvarvarande problemen är klasskillnader och segregation: stora grupper tar inte del av det kulturliv vi alla bidrar till.

För ett år sedan visade Lars Ilshammar och jag hur ett stålbad drabbat den offentliga kulturen sedan 1990-talet (Aftonbladet 12 februari och 20 maj 2009). Stockholms stadsteater, där jag var ordförande åren 2003–2006, har sedan 1995 genomfört tre stora personalnedskärningar. Trots att man når en allt större publik räcker inte pengarna. Ändå är huvudbudskapet i Selimovics kulturvision att det aldrig kommer bli några ökade medel till kulturen. Istället ska ett A- och ett B-lag skapas där några ska få mindre kultur för sina skattepengar. Det är det han kallar ”kvalitet”.

I stället för att diskutera ett så omöjligt begrepp som ”kvalitet”, måste vi se kulturpolitiken som en arena för intressekamp. 1974 års kulturpolitik var en del av arbetarrörelsens utbyggnad av välfärdsstaten. Kulturarbetarna blev symboler för växande samhällsansvar; på samma sätt som sjukvården fick mer resurser, fick kulturen det. Trettio år senare för man ett krig mot den generella välfärden – skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar – vilket drabbar såväl sjukvården som kulturen. Allt ska bli marknad, inget får kosta. Visst anar man den björklundska repressionen i Selimovics enkla budskap: Bättre kultur, men billigare! Mindre detaljstyrning, men mer kvalitet! Friare kultur på marknaden! Precis som med Jan Björklunds skola är priset för Selimovics kulturpolitik växande segregation.

Högerns syfte med sitt förmenta kvalitetsbegrepp är att inordna kulturpolitiken i en krympande offentlig sektor. I grunden är det samma maktkamp som redan ägt rum inom andra delar av välfärdsstaten – fast nu inom en sektor med direkt inverkan på det fria ordet och tänkandet. Selimovics kultursyn vilar på nyliberalismens ekonomiska grundval, med ett avsmalnat kulturbegrepp som konsekvens. Operan och Dramaten får stora anslag, för redan kulturvana. En bok för alla, Läs för mig pappa och arbetsplatsbiblioteken drabbas av indragna anslag, samtidigt som man återinför entréavgifter på de statliga museerna. Med en krympande kaka är alla plötsligt konkurrenter, och Selimovics elitprojekt behöver pengar – som tas från bredd och folkbildning.

Selimovics bidrar med den kulturpolitiska överbyggnaden till den nattväktarstat Anders Borg styr från finansdepartementet. Kärnan är avpolitisering och marknadsanpassning. I Selimovics värld är nämligen marknaden en plats där konstnärerna slipper förnedra sig genom att ”tigga om pengar” av stat och politiker. Mest liberalt är naturligtvis att inte ge några bidrag alls. Armlängds avstånd till tiggarna hålls lättare om man inget har att erbjuda. Att näringslivet inte i dag på något sätt hindras att köpa eller sponsra kultur – men låter bli att göra det – är inget problem för högeralliansen.

Elitisten Selimovic har ännu inte haft någon konkret inverkan på kulturpolitiken. Han har skrivit FP:s kulturprogram, men är annars mest känd för att under sin tid som chef på Göteborgs stadsteater genom konstnärlig insolvens fått teatern närmast tvångsförvaltad av Göran Johansson. Kanske var det där hans förakt för arbetarrörelsen föddes. Som chef för Radioteatern gjorde han till vana att inte ge sina dramatiker avtalsenliga arvoden. Stora delar av det nyliberala tankegods Selimovic skissar på återfinns dock i Stockholm, där visionen om avsmalning och elitorientering är på väg att förverkligas. Är Selimovic nyliberalernas Jesus är Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt dess Paulus. En grosshandlare i systemskifte, som tillsammans med sin borgarrådssekreterare Erik Jennische riggar ett kulturellt systemskifte utan motstycke.

Madeleine Sjöstedts kulturpolitik har under den här mandatperioden inneburit att Kulturskolan fått ett smalare uppdrag samtidigt som avgifterna dubblerats. Resultatet är 15 000 färre barn som tar del av Kulturskolans verksamheter. Denna slakt har inneburit ett rekordtapp, men Sjöstedt tror inte ”att terminsavgifterna är något som hindrar den motiverade att söka sig till Kulturskolan”.

Sjöstedt har också gått i bräschen för en omfattande nedskärningspolitik. Trots att borgarrådet har ökat budgeten för kulturstödet från 57 till 70 miljoner på fyra år är kulturen ett styvbarn i Stadshuset. För att hålla jämna steg med pris och löner borde anslaget ha ökat med 100 miljoner. I stället sparkas personal: 44 från stadsbiblioteket, 40 från Kulturskolan, 35 från stadsteatern, 25 från stadsmuseet. Kultursekreterarna i stadsdelarna avvecklades direkt efter valet, vilket gett stora konsekvenser. Kanske tycker Sjöstedt som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, att sänkta skatter är det främsta uttrycket för liberal kulturpolitik.

De stagnerade kulturanslagen kryddas i stället med Sjöstedts egen lilla marknadsmekanism: bonusen på sex miljoner per år som fördelas till de kulturinstitutioner och grupper som bäst lyckats öka sin publik, antalet barn eller antalet föreställningar. Den som lyckas kvantitativt får mer bidrag. Målet är att pressa mer kultur ur varje skattekrona i stället för mer pengar till kulturen. Ett sätt att få bonus är att öka andelen ”egenintäkter”, vilket gör att teatrar tjänar på att hyra ut sina lokaler till konferenser i stället för att spela teater. Tvärt emot retoriken om kvalitet, är det genomgående kvalitativa mått som belönas.

När flera radikala scener 2009 plötsligt fick nedskurna bidrag (Orionteatern, Tribunalen, Galeasen) tolkades det som en ideologisk armbåge från borgarrådet. Men de negativa kulturreformerna är legio. Stadsbibliotekets utbyggnad ställdes in på grund av penningbrist. Globen såldes och bytte namn till Ericsson Globe. Sjöstedt höll även i yxan när Aspuddsbadets revs. Visionen om sponsorer fick dock ett tvärt slut på Stockholms stadsteater när en långt framskriden sponsor ville påverka teaterns repertoar. Huvudstadens största enskilda kultursatsning var Love 2010 inför kronprinsessan bröllop, där kulturförvaltningschefen Berit Svedberg själv var festgeneral.

Vill vi att ekonomism och instrumentalism också ska genomsyra kulturen? Ska kulturen vara en del av det offentliga eller en sak för marknaden? I den tidigare kulturpolitiken fanns ingen motsättning mellan kvalitativ kultur och folklig bredd. Det är resursbristen, och en ideologiska kamp om vad välfärdsstaten egentligen ska vara, som skapar konflikten.

Ska vi finna oss i en politik där kulturens emancipatoriska egenskaper – samhällskritiskt tänkande – ifrågasätts? Är det inte dags att kulturarbetarna frågar Jasenko Selimovic exakt vilka ”de riktiga” konstnärerna är och noga avkräver svar vilka alla dessa ”amatörer” är, vars stöd ska dras in? Vilka är det som ska bort?

Daniel Suhonen
SENASTE NYTT
Om Aftonbladet