ÅSIKT

Nassarna på slottet

Åsa Linderborg om varför det
behövs en sanningskommission

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Drottning Silvias pappa var nazist.

Som tysk bosatt i Brasilien organiserade sig Walther Sommerlath 1934 i Nationalsocialisternas utlandsavdelning NSDAP/AS, där bara den anförtroddes medlemskap som verkligen var beredd att personligen kämpa för idén om Tredje riket. Sommerlath tillhörde alltså inte de tyskar som man brukar urskulda med hänvisning till att ”det inte fanns något annat val än att vara medlem i nazistpartiet på den tiden”. Ett påstående som för övrigt inte är sant.

1938 kunde Walther Sommerlath med hjälp av nationalsocialisterna överta en metallvarufabrik i Berlin. Den egentliga ägaren, Efim Wechsler, var en av alla judar som tvingades bort från hem, egendom och fosterland. Fabriken blev snart en del av den tyska militärindustrin, som bland annat ställde om produktionen av leksakståg till pansarvagnar.

Silvias pappa var med andra ord inte bara en ideologiskt övertygad fascist, han gjorde sig dessutom en karriär och förmögenhet på Hitlers – och sin egen – ambition att ”rena” Tyskland från den judiska rasen.

Är det här någonting att rota i?

Tydligen inte, eftersom vinterns uppgifter i TV4:s Kalla fakta inte skapat något vidare väsen. Den vanliga reaktionen är snarare att ”det är skamligt att förfölja drottningen på det här viset”. Jag har otaliga mejl och brev från läsare som upprörs över att vi uppmärksammat Kalla faktas avslöjanden. Den uppfattningen delas av ett tigande etablissemang – och av drottning Silvia själv, som i ett brev till TV4:s VD Jan Scherman ifrågasätter granskningen (se Aftonbladet Kultur 31 dec). Därmed ifrågasätter Silvia också yttrandefriheten på ett sätt som borde skapa rabalder i vilken frisk demokrati som helst.

Även Carl XVI Gustafs pappa stod nazismen nära.

När ”nasseprinsen”, som Gustaf Adolf kallades i folkmun, 1932 gifte sig med Sibylla, var vigselförrättaren prydd med Järnkorset och brudens tyska hemstad Coburg smyckad av svastikor; bröllopet var en propagandashow för nazisterna. Arvprinsens svärfar, det vill säga kungens morfar, kunde året därpå tituleras SA-Obergruppenführer. Efter kriget dömdes han för brott mot mänskligheten.

Gustaf Adolfs koppling till Tredje riket var inte bara något han råkade få i hemgift. Han umgicks både privat och i ämbetet med nazister. Det finns bilder på när han ger bidrag till deras pengainsamling. Hans farfar och nuvarande kungens gammelfarfar, Gustaf V, hedrade 1939 Göring med Storkorset av Svärdsorden med kedja (en ovanligt fin hedersbetygelse) och skickade lyckönskningstelegram till Hitler vid invasionen av Sovjet 1941. Som Per Svensson konstaterar i sin briljanta biografi över kungens pappa, Han som aldrig fick bli kung – som skandalöst men föga förvånande förbigicks med tystnad när den utkom 2006 – var den svenska nazismen en överklassrörelse med försänkningar på Slottet.

Är det här viktigt?

Vi har i 65 års tid sagt att vi aldrig får glömma nazismens brott. Sverige har till och med en statlig myndighet, Forum för levande historia, med uppdrag att levandehålla nazismens historia. Är nazisterna och deras kollaboratörer tillräckligt bemärkta, lämnas de dock i fred. Har du en hög social ställning och är en del av den ideologiska överbyggnaden, går du lättare fri. Här följer Sverige det tyska mönstret.

Och det är just kungahusets ideologiska funktion som är frågans stötesten. Carl XVI Gustaf och Silvia – som vägrar prata om sina föräldrar politiska förehavanden alternativt förnekar eller medvetet ljuger om dem – talar sig varma mot antisemitism och rasism. Så var det i alla fall tidigare. I år hoppade kungen över den annars obligatoriska frasen om främlingsfientlighet när han öppnade den riksdag där även Sverigedemokraterna tagit plats. Kungaparet satt i Storkyrkan den där kvällen år 2000, när Elie Wiesel välkomnade Göran Persson in i den judiska gemenskapen, som tack för att statsministern lovat att Sverige ska göra upp med sitt agerande under andra världskriget. Det var en uppgörelse som uppenbarligen inte skulle drabba Bernadottes förflutna (eller Wallenbergs eller någon annans som garanterar svenska exportinkomster).

I ett modernt rättssamhälle finns det ingen arvsynd. Kungen och Silvia ska inte lastas för vad föräldrarna gjorde. Men Bernadotte är inte vilken familj som helst. Kungahusets legitimitet vilar på att den symboliserar en nationell historia som medborgarna/undersåtarna kan känna stolthet över. Hela idén med kungahuset är just att generationerna hänger ihop i en successionsordning där ideal och traditioner går i arv från regent till regent. Även om kungen och drottningen inte personligen har ett ansvar för sina anfäder är de i kraft av sina ärvda titlar och privilegier representanter för någonting långt större än sig själva. Sverige-Tyskland under andra världskriget är ett prioriterat forskningsområde, men det implicerar ju inte att alla nu levande svenskar är skyldiga till det som hände på 1940-talet. Detta måste självklart även gälla kungahuset.

Sverige är en monarki, men också en demokrati. Det betyder att media och vetenskap har rätt och skyldighet att granska och studera makten. Jan Schermans nyårslöfte här på Aftonbladets kultursida är naturligtvis också vårt: Vi lovar att skriva om makten vad dess utövare än heter. Det är ingen modig utfästelse, men det tål att formuleras i tider när fjäsket eller flatheten för makthavarna är större än på decennier.

Men alla demokrater, oavsett profession, måste kräva att vi 2011 får en helhetsbild av kungahusets band till nazismen. Det räcker uppenbarligen inte med att några journalister – äras bör förutom Per Svensson även tidningen Arbetaren, Maria-Pia Boëthius, Mats Deland, Annette Kullenberg, Bosse Schön, Thomas Sjöberg och Staffan Thorsell – vågar ta i den brännande tisteln. Regeringen måste tillsätta en sanningskommission, inte så mycket för att ta fram fakta – vi vet redan tillräckligt – utan för att vi på allvar ska ställa oss frågan: Vilka är de här människorna? Vad har de för bakgrund, de som gör anspråk på att här och världen över vara Sveriges främsta representanter?