ÅSIKT

Kvinnan som förvisades ur paradiset

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Joumana Haddad.
Joumana Haddad.Foto: wadeed shukri

Kring den mytologiska figuren Lilit, ”[d]en högmodiga, ödmjuk som ett moln”, vävs den libanenska poeten Joumana Haddads (född 1970) Lilits återkomst. Det är en bok som – högmodigt och ödmjukt – blandar genrer; här finns explosiva bildladdade dikter, lyrisk prosa och en lång dramatisk scen. Hos Haddad härleds Lilit, denna motsägelsefulla och komplexa gestalt som återfinns i flera olika kulturer, till berättelsen om den första kvinnan Gud skapade. Likt Adam skapades hon av jorden, men eftersom hon vägrade att underkasta sig honom förvisades hon ur paradiset.

Som många andra feministiskt orienterade författare och tänkare använder Haddad Lilit för att gestalta en furiös, passionerad och fullödig existens långt bortom Adams revben: ”Mina flätor är långa / avlägsna / och långa / som ett leende vilse i regnet / som det rusiga töcknet efter orgasmen / Mina skälvningar är ibland sår av skuggor / men alltid ljusblänk från ett knivblad”. Här är det Lilit, snarare än Gud, som skapar sig själv, människorna och världen. Hon befinner sig i ständig förvandling, ett utsträckt och oavgränsat blivande över himmel och jord. När Gud ges ordet faller en glömska över berättelsen, och ”Han” tror sig vara en liten röd fisk simmande mellan en kvinnas lår.

Ett sätt att läsa dessa dikter är att fästa vikt vid deras utopiska glöd. De omskapar historien, för att kunna utfästa en framtid, i vilket Gud aldrig mer kommer att vara ”den som förbjuder handen / [a]tt sträcka sig mot frukten”. I denna framtid befinner sig redan Lilit, med sin sårade och levande längtan tycks hon invänta världens ankomst.

I Lilits återkomst överskrids logiska motsatser och, som översättaren Jan Henrik Swahn skriver i sitt efterord, så ”komprimerar Haddad på modernistiskt manér motsatserna till ­katakres (syntes av det oförenliga)”. I centrum av detta språkliga arbete gestaltas en kvinnokropp som renats från all renhet och vars lår är ”grindvakter till de latas purgatorium”. Och vad är Höga Visans killingpar och betande gaseller bland liljor i jämförelse med denna faktiskt helt fantastiska gestaltning av kvinnobröst med agens:

”Jag är de två bröstens högmod / Små för att kunna växa och skratta / Mopsa sig och bli uppätna / Mina bröst är saltade / och så höga att jag inte kan nå dem / Kyss dem åt mig! /

Två lanternor för att de ska signalera två ljussken / Två små för att man ska förlåta dem deras lekfullhet.”

FAKTA

POESI

» Lilits återkomst

Joumana Haddad

Översättning:

Jan Henrik Swahn

Bokförlaget Tranan

Hanna Hallgren