ÅSIKT

"Religionen – en räddning från det sakrala"

"Det sakrala rymmer alltså en dubbelhet: mörker och ljus, skräck och välsignelse."

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I självmordbombernas tid tycks "det heliga" vara ett nyckelbegrepp för att förstå upplevelser av kränkning, angrepp, hämnd och offer. I Det sakrala – Texter om det sakrala och det heliga (Bokförlaget h:ström) , skriver redaktören Guido Zeccola att den ursprungliga betydelsen av sakral är "skild, separerad". Det sakrala upplevdes av de arkaiska människan som en stark och okontrollerbar men samtidigt attraherande kraft kunde bara placeras som enalteritet utanför det vanliga livet. ”Det sakrala rymmer alltså en dubbelhet: mörker och ljus, skräck och välsignelse.” Zeccola menar, intressant nog, att religionerna skapades för att ”rädda människorna från det sakrala”.

Essäerna, om zoroastrier i exil, om Rumi, Mäster Eckehart, om bärsärk-rasandet under järnåldern och Zeccolas egen återuppväckning av föraristoteliska filosofen Parmenides från Elea har tidigare varit publicerade i Tidningen Kulturen. Författarna vänder helst blicken bakåt, mot det förgångna. Som om den sakrala sfären var oföränderlig och inte följde människan. Jag saknar tankar om det sakrala i relation till dagens heliga krig. Såna som den italienske filosofen Giorgio Agamben utvecklar i Homo Sacer och Undantagstillståndet, där han skriver om idén om mänskliga rättigheter och om ”homo sacer” som även i modern tid uteslutits ur rättssamhället; koncentrationslägrens judar, fångarna på Guantanamo eller dagens papperslösa flyktingar.

Pia Bergström