ÅSIKT

Broderskap med en självmordsbombare

Nyskriven essä av Johannes Anyuru

Illustration: Nina Hemmingsson
Illustration: Nina Hemmingsson
KULTUR

Frihet, jämlikhet, broderskap – ett stridsrop från en revolution för länge sedan och tre begrepp som de flesta människor och ideologier säger sig omfamna och sträva efter.

Men vad betyder dessa ord i dag? Aftonbladets kulturredaktion har bett tre författare att tolka var sitt ord. I dag skriver Johannes Anyuru om broderskap i Sverige där ett främlingsfienligt parti kommit in i riksdagen och där en man spränger sig till döds bland julhandlande människor.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SCANPIX

”Jag har inga andra syskon än den osynliga nattens.” Nina Bouraoui, Dockan Bella

Bröder. Mitt hjärta flyger utanför mig, det slår i luften, det är att leva utanför sig själv, det är svårt, min kropp är okänd, den kommer springande mot mig i den fallande snön, dess hjärta simmar i det virvlande ljuset och röken.

Tidigare: jag går i de fallande löven och talar med min lillebror om det parti som i höstens val kom in i riksdagen för första gången, det parti vars pressekreterare kommer att twittra ordet ”äntligen” när en ung, europeisk man spränger sig själv till döds på en gata i Stockholm. Min lillebror säger att han är glad att detta rasistiska parti har kommit in i riksdagen, så att folk ser att det finns rasister i detta land också, men jag säger till honom att problemet i själva verket är att varken partiet eller majoriteten av de som röstade på dem är rasister, utan något annat, mer undflyende.

Det kommer rök ur min mun när jag talar. Min kropp fryser, andas. Jag går nu, några månader efteråt, och sparkar i snön, och tänker: kropparna föds nakna och blodiga, och denna öppna cirkel måste slutas för att nationen ska kunna finnas, och partiet som i höstens val kom in i riksdagen sluter cirkeln genom att peka på öppningen och säga namnet på vårt land, och problemet är att de då, ur en viss synvinkel, har rätt: ett land är ingenting annat än en öppning i en cirkel som vi alla låtsas är en hel cirkel.

Men hjärtat slipper alltid ut ur varje öppen cirkel, om man inte tejpar fast det med silvertejp på bröstet.

Soldater, bröder, de går i öknen, med skottsäkra västar och svenska flaggor fastsydda på ärmen. Det är bara verkligheten, bröder, den finns.

Cynismen, bröder.

Någon tejpar, ensam, tejpar hårt, det rycker till i hjärtmuskeln, det svider, det bultar, han tejpar hårt, hårt, till slut sprängs hjärtat –

Sot utblåst över snö på en stadsgata, bombdelar, sladdar –

Efteråt säger man åter ”låt oss inte hata”, ”låt oss minnas att alla människor är syskon”. Man pekar inne i cirkeln där ingenting annat finns än natten, öppningen, förlusten, och säger olika ord, att de sakerna finns där. Frihet, jämlikhet, broderskap.

Låt oss försöka, vi kan leva –

En bil brinner, i bakgrunden, och en kropp springer mot dig i snön, och exploderar –

Vi kan leva tillsammans –

Vi avbryts, det är det som det betyder att vara människor, också –

Bröder, är vi bröder? Vi föds. Vi är nakna, vi är blodiga, vi har fingrar, vi har tår, vi har föräldrar som liknar oss, vi har syskon, de liknar oss, så vårt skrik tystnar, vi växer upp, vi bor i ett land, alla liknar oss, vi blir stilla, vi ligger på mage och blinkar, cirkeln är full av ögon som liknar våra ögon och mjölk och beröringar, varför skulle vi någonsin lämna den?

Liket där på gatan, är han din bror? Svenska vapen exploderar någonstans där ute, är det mina hjärtan som slår? Alla ord är bomber i?dag, eftersom orden liknar oss, och vi faller, eftersom det nu är farligt att säga ordet ”bomb” i en mobiltelefon, eftersom det är farligt att säga ”det känns som mitt huvud kommer sprängas”.

Njutningen skulle ligga i att säga ”jag kan inte förstå”. Det mycket enkla. Men det är det okända som är existensen, det obegripliga, det är livet, just det som inte liknar oss, och det är precis det främmande i en annan, det som vi inte kan acceptera, det motbjudande, som ”är en annan människa”. Det är det öppningen betyder, att vi är födda nakna, blodiga, skrikande: att det inte är vi som är människor, att människan alltid är det fullständigt okända, den som finns utanför cirkeln, den som tittar på oss, och ”att ha ett hjärta” är inget annat än att förbli öppen för avgrunden, för det förgiftade, för det som kunde förvandla dig, och göra att du blir – vad? Vi ska gå genom natten, det är inte underligt, det gör vi alltid, vi har inget val. Vi kan bara välja vilken natt vi går ut i. Man säger ”stämpling till terrorism” och spärrar in människor som har sagt ordet ”bomb”. Man förföljer en liten minoritet, man säger att deras religion är smutsig, att de är skadedjur, att de förökar sig. Man förföljer romer också, som om de är dömda att alltid vara den osynliga skuggan, trasig, på flykt.

Jag går genom den natt som är min bror. Jag går i den blåsande askan och snön. Jag går genom min bror och tänker: det som skedde på en gata i Stockholm var en europeisk handling, den är vår att förstå tillsammans som en handling utförd av en europé, annars är Europa fortfarande lika fasansfullt som det en gång var, eller på väg att åter bli det. Det var vår bror som dog, om du har bröder. Nya silverflingor veckas ut i den grå rymden över mig, ett litet mirakel, det liknar oss kanske. Man säger: inga två snöflingor är lika. På nittiotalet, när jag växte upp, sa man: Alla lika, alla olika. Eller tvärtom, vem minns det nu? Det betyder ingenting.

Poeten Valery säger att orden är en gud som har förvillat sig in i köttet –

Bomb, bomb, bomb. Har vi vaknat eller har vi somnat? Det är ett tecken på att vi sover att jag måste skriva följande: vansinnesdådet som utfördes av en ung man i Stockholm i december hade inget med islam att göra, jag fördömer det, som du, och bara en liten, liten procent av de terrordåd som utförs i Europa varje år kan överhuvudtaget kopplas till någon form av religion: den stora majoriteten av dem utförs ju i själva verket av separatister, nationalister, politiska extremister. Det är verkligheten, den har alltid funnits där. Sotkonturerna i snön ställer följande fråga till oss på ett akut sätt: vad vi ska göra med denna verklighet? Det är lätt att nu dela in varandra i bröder, systrar, andra. Lever du fortfarande i mitt land? Lever jag fortfarande i ditt land, jag som är muslim? Jag som är det andra, som nu talar utifrån cirkeln? Vakar du över mig, du som inte är min bror?

Kropparna springer, klättrar, skriker, de har ansikten som inte hör dit, som aldrig får höra till blodet och springande och skrikandet, de är som hjärtan, våra ansikten, de är utanför oss, de liknar inte någon nation, de liknar natten, saknaden, förlusten, och våra hjärtan svärmar som fåglar runt dem, runt de andras ansikten, för att lysa upp dem, vilka de än är, och om vi fortsätter in i natten kanske våra hjärtan lyser upp en väg åt oss, rakt igenom de andra människornas ansikten, eller inte, jag vet inte vad det betyder, det är bara en bild, som bilden av sot och mekaniska, brända delar i snön på en gata i Stockholm -

Vi liknar ingenting, vi liknar Gud –

Bröder. Det finns inga bröder, det är en lögn. Det finns bara systrar, skuggor med hjärtan som tickar som bomber, det är den sanna betydelsen av ordet ”broderskap”. Ateister spränger bomber. Katoliker spränger bomber. Kommunister spränger bomber. Din kropp kommer springande mot dig i den fallande snön, dess hjärta simmar i det virvlande ljuset och röken.

Ett hjärta flyger alltid åt fel håll, annars är det inte ett hjärta.

Bröder. Följande är den sanna betydelsen av ordet broderskap:

Efter att Kain hade dräpt sin bror visste han inte vad han skulle göra av den döda kroppen. Han bar den på ryggen som en säck i dagar och veckor, och först när han såg en korp komma flygande med en annan död fågel i klorna och krafsa ett hål i jorden, där den la ner den döda fågeln, förstod han att han själv borde göra likadant med sin bror Abel, och samtidigt med denna insikt – att den döde måste begravas – kände han skam över det dåd han begått.

Bröder. Han som dog i snön, ensam, fast han ville ta andra med sig, är han svensk? Är de döda överhuvudtaget svenskar, irakier, afghaner, amerikaner? Bröder, de döda kommer döda oss med sin död om vi inte begraver dem, det är säkert, så är det alltid. De döda kan inte vara levande.

Vi ropar, gråter, exploderar, köttet förvillar sig in i orden, och om de andra, om systrarna, om mig, om oss, kommer man nu oftare att få höra: de hatar friheten, de hatar jämlikheten, de är inte våra bröder, de är galna, de har inga röster, deras ljud är brus, vi har inga skuggor.

Om en nation har ett ansikte är det bara en sprängd människas ansikte, hur kunde det vara annorlunda?

Vi är födda, och tittar upp i den fallande snön, där vi ser skuggorna, ljuset. Här är vi. Det finns ingen cirkel, inga syskon, bara natten, och alla hjärtan i samma kropp, hjärtan som kämpar, de skriker som fåglar, pickar i varandras kött, försöker döda varandra.

Om systrarna, om oss, kommer man nu säga: du kan inte förstå dem, de har inga ansikten, bara hud, de kan aldrig bli som du, de är bara skuggor, och du, du har ingen skugga. Detta kommer man säga, och allt det kommer bara att betyda: bröder, hur ska vi sluta vara varandras bröder?

Kanske är detta natten, den nödvändiga natten, för att vi ska kunna vara – vad? Inte bröder, det var vi aldrig, det kan vi aldrig bli, det är inte underligt, vi är inte syskon, vi är dessa främmande varelser, främmande också för oss själva, vi springer, vi kastar våra skuggor ut över snön, bara de som själva är skuggor har inga skuggor –

Bara de som själva är skuggor har inga skuggor.

Vi avbryts, det är det som det betyder att bli –

FAKTA

Johannes Anyuru, född 1979, debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya och har sedan dess gett ut ytterligare två diktsamlingar, Omega och Städerna inuti Hall. 2010 kom hans första roman Skulle jag dö under andra himlar.

Johannes Anyuru