ÅSIKT

Svaret är inte mer pengar

KULTUR

DEBATT kulturvalet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För Daniel Suhonen är kulturlivet viktigt för bygget av den socialdemokratiska välfärdsstaten, inte för konsten. Därför blir min partikollega Jasenko Selimovics betoning av kvalitet och min politik för tillväxt i det fria kulturlivet, så provocerande. Den bärande meningen i Suhonens attacker på oss (1/9) är att: ”Nästan alla kultursektorns problem handlar om vikande anslag.”

Min utgångspunkt är att kulturpolitiken aldrig haft bättre förutsättningar än nu. Internet har gjort det enkelt för vem som helst att hitta den mest nischade kulturen och sprida de egna kulturproduktionerna. Tillsammans med explosionen av kultur i medierna, i ideella och i vinstdrivande verksamheter, och faktumet att Sverige har blivit ett mångkulturellt land, utmanar det kulturpolitiken. Men svaret är inte pengar i första hand – även om de behövs – utan viljan att se det positiva i utvecklingen.

Förhoppningen att det alltid är pengarna som är problemet, drabbar även Suhonens klarsyn när han beskriver vår höjning av kulturstödet från 57 till 70 miljoner över fyra år som en nedskärning: ”För att hålla jämna steg med pris och löner borde anslaget ha ökat med 100 miljoner” (sic!).

Och om Stadsteatern skriver han: ”Trots att man når en allt större publik räcker inte pengarna”. Frågan är då vad anslaget som under mandatperioden har ökat från 196 till 210 miljoner kronor inte räcker till, när publiken är större än någonsin och uppsättningarna håller internationell klass?

Och medan kulturnämnden 2002 till 2006 – som Suhonen var ordförande i och sedan lämnade – minskade bibliotekens budget från 235 till 223 miljoner kronor, så har Folkpartiet och jag sett till att bibliotekens budget 2010 är 278 miljoner kronor.

Suhonens engagemang i kulturpolitiken förklaras inte av hans intresse för kulturen, utan är en del av hans eget politiska projekt. När han förra året var redaktör för antologin Snart går vi utan er – Brev till socialdemokraterna, var just försvaret av den offentliga sektorn huvudnumret. Men inte för medborgarnas skull, utan för socialdemokratins. Så här skrev han:

”Vi måste inse att den offentliga sektorn är socialdemokratins unika antikapitalistiska, socialistiska praktik. Det är såhär vi arbetat, framgångsrikt, målmedvetet i decennier. Vår rörelse hör ihop med den offentliga sektorn, i dess uppgångar och dess nedgångar. I hela sin filosofisk-strategisk-ideologiska räckvidd är den offentliga sektorn socialdemokratin förkroppsligad. [...] Offentlig sektor är socialism.”

Så när Suhonen nu skriver att ”1974 års kulturpolitik var en del av arbetarrörelsens utbyggnad av välfärdsstaten”, är det alltså inte kulturen som är det viktiga, utan arbetarrörelsen. Inte en enda gång i artikeln nämner han det kulturliv som finns utanför det offentliga stödet. Suhonens artikel är därför i första hand en del av hans egen sorgeprocess över att de tre S:en i Sverige, Staten och Socialdemokratin inte längre hänger ihop. Och starkast är nog sorgen över att det egna partiet inte längre bryr sig. Så mest lik Jesus i denna debatt är nog Suhonen själv, som uppspikad på korset ropar ut i öknen; Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?

Madeleine Sjöstedt (FP)
kulturborgarråd Stockholms stad