ÅSIKT

Som fallen bokkonfetti

"Brevnoveller - en liten
fröjd för den bokkäre"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De flesta litteraturnördar jag känner är evigt törstande bokfetischister. Så det finns all anledning att vänta sig att utforskandet av den analoga bokens utformning och spridning inte kommer att stanna av i och med läsplattor och smarta mobiltelefoner. SMS- och twitterdikter i all ära, men häpnadsväckande distributionsformer måste inte handla om att bruka digitala medier på fyndiga vis.

Exempelvis är det en liten fröjd för den bokkäre att bläddra bland häftena som utgör första årgången av projektet Brevnoveller. Tio stycken stiliga små böcker i olika färger, samtliga under trettio sidor, ligger spridda över mitt arbetsbord som dov, fallen bokkonfetti.

Man prenumererar, som på en vanlig tidskrift, och får en gång i månaden en nyskriven novell hemskickad. Ett sätt att pracka på sig själv överraskande läsning och ett sätt att ge novellen ett egenmäktigt, liksom värdigt utrymme. Den korta prosatexten får för en gångs skull vara fristående från större sammanhang som samling, antologi och tidskrift.

Jag tänker att novellen är en svår form, just för att den kan se ganska enkel ut. Och uppenbarligen är den ordentligt tyngd av konvention också – av de tio relativt olika svenska författare som hittills medverkat i projektet är det bara ett fåtal som bryter mönstret med ett tydligt eskalerande i berättandet: en klar strategi intensifieras och övergår i något ohanterligt.

Men Magnus Carlbrings novell Gym börjar originellt nog på toppen av en höjning: en senig träningsnarkoman med ett stort svart moln hängandes över sig får inte längre någon endorfinkick av träningen. Och Maria Zennströms ypperligt obehagliga Prinsessan av Fredhäll pågår mitt i en tät virvel av missbruk: sex och mat, tabletter och tris lotter. ”Jag kan inte vara ensam med mig själv” står det redan i andra stycket. En liknande energi, i avsaknad av tydlig uppstart och avslut, och med samma hastighet i våldsamheterna, finns hos Viktor Johanssons skejtar-voyeur i Jag filmar dina fingrar med skeden.

Stefan Lindbergs Stjärnjägarna om mekanismerna kring ett slutet sällskap i en snar framtid är den novell som formmässigt sticker ut mest. Ingen smaskig sektdramatik, utan ett skruvat och varierat harvande bland social sammanslutning och splittring. Den mest fascinerande platsen finns i Christian Dauns Överlag är det bra: fokusgruppens slutna rum, där det ska diskuteras reklamfilm. En sträng iscensättning som pekar in mot ett vardagligt samtidsflöde av konsumtion och narcissism.

Tematiskt bildar texterna i projektet Brevnoveller inte någon sammanhängande helhet, och jag tycker inte alla är lika bra. Men jag märker att jag blir uppslukad av formatet när jag arbetar med dessa små böcker. Det blir spännande att tänka på, jämföra och överraskas av hur de olika författarna förhållit sig till det angivna konceptet, för läsaren kort nog att överblickas tio gånger om.

Kära Brevnoveller, fortsätt att förse denna effektiva litteraturform med passande formgivning och utsändning. Fortsätt överrumpla i brevlådan.

FAKTA

TIDSKRIFT

»Brevnoveller

Kristofer Folkhammar