ÅSIKT

Sista vilan för atomsoporna

”Into eternity” utspelas i finländska Onkalo där avfall från kärnkraftverk ska förvaras i 100 000 år.
”Into eternity” utspelas i finländska Onkalo där avfall från kärnkraftverk ska förvaras i 100 000 år.Foto: Atmo
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kärnavfallsproblematiken har aldrig varit så vacker, existentiell eller smärtsamt absurd, som i den bioaktuella danska dokumentären Into Eternity (premiär den 3 september). Mitt i en valrörelse som främst präglas av realpolitiskt käbbel är Michael Madsens film en lågmäld, men sanslöst kraftfull kommentar till det som på valkampanjslingo ofta kallas för ”ren energi”.

Filmens spelplats är Onkalo i Finland. Världens första permanenta förvaringsplats för utbränt kärnbränsle. En underjordisk lagringsplats som fortfarande är under konstruktion. Först någon gång kring år 2100 är det meningen att den ska vara fylld med Finlands samlade atomsopor och ska då förseglas och stängas. En energipolitisk gravplats som ska förvara kärnkraftsavfallet i de 100 000 år det beräknas ta innan det är ofarligt.

Michael Madsen undviker elegant alla miljöjournalistiska fallgropar. I stället utformar han filmen som ett videobrev till framtiden. Till dem som eventuellt hittar till slutförvarets underjordiska grottor.

På det sättet lyckas han göra Onkalo till en makaber symbol för civilisationers förgänglighet. Att ens försöka planera 100 000 år framåt, när inget som människan byggt hittills överlevt ens en tiondel av den tiden är absurt.

Det framgår med all önskvärd tydlighet när de finska tjänstemännen som är ansvariga för Onkalo förklarar hur anläggningen ska hålla för en kommande istid och om sina bryderier kring hur man ska kommunicera med kommande generationer. Ska man bara täppa till öppningen på Onkalo – gömma slutförvaret och hoppas att ingen någonsin hittar det? Eller ska man bygga någon form av skylt? Hur länge överlever egentligen ett språk? Ska man göra ett piktogram i stället? Kanske är det bästa att designa avfallsområdet avskräckande för att få folk att hålla sig borta?

Riktigt bisarrt blir det när en av de kostymklädda finska tjänstemännen skrockande berättar om det stående skämtet när de inledde bygget: Att de skulle hitta kapslar med radioaktivt avfall i berget. Lämningar från en tidigare civilisation som alla glömt bort. Precis som mänskligheten kommer att glömma Onkalo, om vi överlever tillräckligt länge.

Kanske är Onkalo det mest fåfänga projektet i mänsklighetens historia. Ett självupptaget försök att bygga något beständigt i en värld som ständigt förändras. Men också det ultimata monumentet över vår civilisation, ja kanske till och med mänskligheten i stort.

Det enda som finns kvar av oss om 100 000 år är ju troligtvis en sofistikerad underjordisk soptipp med dödligt innehåll.

FAKTA

DOKUMENTÄR

» Into eternity

Land: Danmark

Regi: Michael Madsen

Roger Wilson