ÅSIKT

Kärlekens tragedi

Elisabeth Hjort har läst Kristofer Folkhammars debutroman om kärlek 2011

Kristofer Folkhammar.
Kristofer Folkhammar.Foto: NATUR OCH KULTUR
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Året tar slut. Ett nytt börjar. Jag åker genom landet med Isak och Billy, med mina förväntningar på Kristofer Folkhammars debut. Förra året, eller om det var förrförra, hörde jag honom läsa ett utdrag ur den. En kärlekshistoria, ett scen mellan älskande, där något var stört och skört. Jag minns inte riktigt, mer än att jag ville veta hur det skulle gå.

Isak och Billy är en berättelse om ”två killar, ett pronomen.” Det är Isak, utbränd av själva livet och så full av förbehåll att alla försök till kommunikation imploderar. Så är det Billy, pojkvännen, som får varje cell av sin vackra kropp att uppträda lydigt livsbejakande. De är tillsammans i en lägenhet. Isak ligger på soffan medan Billy gymmar, duschar, lagar mat och speglar sig. Ingenting händer. De ger sig av, är tillsammans i en bil, ställer saker på sin spets, utan att något förändras.

Folkhammar skriver kärlek 2011. Kärlek som ett tillstånd, en förvirring, ett spel med oklara regler. "Kärleken är ett rop på hjälp" som romanen säger. I detta ryms mer än vad som någonsin kan förväntas av en debut. De desillusionerade skildringar av i-landskärlek som spottats fram de senaste åren blåser förbi som trötta rester. Folkhammar rör sig intill en hård kärna av begär och ängslan, han gestaltar ett samhälle som spelar teater inne i det heligaste. Någon enstaka formulering som skaver är lätt att fördra med tanke på den skicklighet med vilken Folkhammar avtäcker tidens solkade drömmar.

Ett exempel är kapitlet som heter ”Monogam överenskommelse”, där Billy fantiserar framför spegeln. Hans dröm är en tevestudio, med en soffa där Isak och Billy intervjuas av en inställsam programledare och älskas av en hysterisk publik. Det är parförhållandet som show, den romantiska kärleken som ideal och yta. En kollektiv fantasi som når sin höjdpunkt i den publika bekräftelsen (minns fjolårets bröllopsorgie).

Kroppen och själväcklet är en annan väl skildrad komplikation. Isak är i sin kropp motvilligt, på en gång hatar han den och är rädd för att den ska gå sönder. För Billy, å andra sidan, är glädjen över den egna kroppen kanske den mest genuina. Sexet i Isak och Billy är ventil och livlina, maktmedel och ensamhet. När de någon gång öppnar sig en möjlighet till närhet, när Isak gör en ansats att bara vara intill, kommer genast den (ironiska?) rösten från ingenstans: "det är fint att han försöker". Jag vet inte vem som säger detta lika lite som jag vet vem som är ”han” i delar av berättelsen, men jag hoppas hela tiden att en öppning ska vara möjlig. Kanske är jag korkad, kanske är de populärkulturella citaten som återkommer mellan kapitlen ämnade för mig. LOVE IS A BATTLEFIELD. HOLD ME TIGHT. SAY THAT YOU LOVE ME. Så överdrivna, hopplösa. Kärlek 2011. Är väl något helt annat.

Isak och Billy har var sin historia om att komma ut. Deras olika strategier ger återverkningar i relationen. Isak som hann bli förstörd av självhat och förnekelse innan han slutade hemlighålla, medan Billy lärde sig allt om sig själv, om att leka. Två killar, ett pronomen. Ett samhälle som skapar sina förlorare och vinnare.

Vem ansvarar för sorgligheten i den här historien? Billy är en docka som drar upp sig själv om och om igen, oavsett om någon gon tittar på honom eller leker med honom. Han får syn på Isak och bestämmer sig för att rädda honom. Han är the Golden boy, med ett överskott av allt. Men Isak kan aldrig bestämma sig för om Billy ”fyller ett hål i hans kropp eller han är hålet som sväljer honom”. Så blir det känslan av overklighet som segrar. Det finns inget överskott som räcker, ingen kärlek som övervinner allt. Spelet är för svårt, förväntningarna helt enkelt orimliga.

Folkhammmar har ett språk som lyssnar av det motsägelsefulla och är trogen det, därför är det här en angelägen bok. Isak och Billy kan läsas som en stundtals komisk berättelse om motsatsernas attraktion, men är nog störst som tragedi om kärleken 2011.

Elisabeth Hjorth

Kristofer Folkhammar är litteraturkritiker på dessa sidor, därför bad vi Elisabeth Hjorth, kritiker i Svenska Dagbladet, att recensera hans roman.

FAKTA

PROSA

» Isak och Billy

Kristofer Folkhammar

Natur och Kultur