ÅSIKT

Slöjeväckande

Martin Aagård läser en varningsskrift om heltäckande klädedräkter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den förste som startade en kampanj mot heltäckande slöjor var Josef Stalin, diktator över Sovjetunionen och moderniseringsivrare. Han var till och med sju år före Atatürk, som bara hunnit förbjuda den roliga hatten fez när Stalin satte igång.

Kampanjen kallades Hujum (ungefär ”attack”) och inleddes 1927 i Uzbekistan, en av Sovjets mest islamska republiker. I de underutvecklade delarna av Asien handlade nämligen det sovjetiska moderniseringsprojektet mer om att befria kvinnor än att befria arbetarklassen, eftersom något kapitalistiskt klassamhälle av marxistisk modell inte synts till bland de uzbekiska nomaderna.

Resultatet blev magert.

Slöjorna blev snabbt en symbol för motståndet mot imperiemakten Sovjet. Fler kvinnor bar paranji (en heltäckande kostym av bomull och hästtagel) när kampanjen var över än innan. Uzbekistans nationalism hade väckts till liv.

Stalins krig mot burkan och dess konsekvenser har beskrivits ingående i boken Veiled empire – Gender and power in stalinist central asia (2004) av den amerikanske historieprofessorn Douglas Northrop. Han återger bland annat en antisovjetisk kampsång som sjöngs av uzbekiska kvinnor i slutet på 20-talet:

Den sjunde maj slängde jag av min slöja

Men innan jag kom hem

Köpte jag tre nya paranjis

Och beslöjade mig ännu mörkare

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera den här övergången utan att anklagas för den enklaste formen av guilt-by-association, men Stalin, Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten skulle kunna enas kring sin syn på burkan som något ”medeltida”. Men, för protokollet: Det gör dem varken till diktatorer, mördare eller kommunister.

I dag utkommer författarparet Demirbag–Sten och Bauhns bok Till frihetens försvar – En kritik av den normativa multikulturalismen. Den är skriven som en uppsats i praktisk filosofi, vilket är lite synd, eftersom halva författarparet är en av Sveriges bråkigaste debattörer.

Boken vänder sig mot vad de kallar ”normativ multikulturalism”. Med det avses när politiker ger medborgare från olika ”kulturer” olika privilegier. Jag antar att det är ungefär som när kristna armenier i Iran får dricka sprit fast det är förbjudet för muslimer. Men exemplen är få och det hela är mest en varningsskrift för vad som kan hända Sverige om vi inte är vaksamma.

Det finns en märklig aspekt av boken. Den bildade professorn Bauhn och den ivriga debattören Demirbag-Sten verkar aldrig ha kommit i kontakt med begreppet kreolkultur eller andra antropologiska termer som beskriver hur kulturer ständigt förändras. I deras bok är nämligen ”kulturer” något oföränderligt. Något man tillhör eller inte tillhör. Något som kräver rättigheter och som måste stoppas med lagstiftning om kraven inte stämmer överens med den kristna majoritetskultur som gör att vi är lediga på söndagar.

Men Sten och Bauhn är självklart smartare än så. Förklaringen till att deras kulturbegrepp är så stelbent är mycket enkel. Det är bara ett kodord för ”islam”. Ett allt mer löjeväckande kodord som borde avlägsnas från debatten.

Och boken avslutas också med just en lång kritik av svenska muslimer som vi hört förr: Niqab i klassrummet, Halal-tv, mannen som blev av med A-kassan för att han inte ville hälsa på en kvinna, hoten mot Lars Vilks, Sikher som inte kan ha mc-hjälm ovanpå turbanen (fast det var visst i England).

Denna oorginella bok innehåller egentligen lite som inte står att läsa i valfri artikel av Dilsa Demirbag-Sten, vilket gör att det läraraktiga tilltalet känns ännu mer tröttsamt. Förutom svenska muslimer har Bauhn och Sten bara identifierat ytterligare en befolkningsgrupp som de tycker har orättvisa privilegier – samerna. Det finns ingen anledning att ge samerna monopol på renskötseln menar de, och blir därmed sista paret in i en debatt som pågått i hundratalet år och som de inte har särskilt mycket att bidra till.

Men skam den som ger sig. Sten och Bauhn gillar inte slöjor. Och de vill se en lagstiftning som begränsar användadet av dem. Och trots den knastertorra prosan kan man ana att de hyser stort patos för frågan.

I skolor ska slöjan förbjudas och de anser dessutom att arbetsgivare har rätt att diktera klädedräkten på sin arbetsplats, med hänvisning till egendomsrätten, vilket faktiskt ger lite medeltida associationer. Några massmöteskampanjer à la Hujum förordar de dock inte.

Trots det hysteriska burkamode som blev följden av Stalins kampanj hade paranjis nästan helt försvunnit i Uzbekistan mot slutet av 60-talet. Douglas Northrop har flera förklaringar: Kreolkulturen som uppstod när ryssar och polacker flydde till landet undan naziregimen, krigsindustrin som skapade många arbetstillfällen för både kvinnor och män och sist men inte minst – ett generationsskifte.

Efter Sovjets fall 1991 dök dock kroppsstrumporna upp på Tasjkents gator igen – den tydligaste symbolen för uzbekisk nationalism. Sedan dess har diktatorn och ex-kommunistien Islam Karimov förbjudit både slöja och helskägg vilket i sin tur har gett skäggiga separatister bränsle. Vilket i sin tur lett till hårda strider och fängslandet av 7 000 muslimer mellan 1991 och 2004. Karimov är en lojal medarbetare i kriget mot terrorismen.

Stalin skulle kanske inte ha sympatiserat med Karimovs nya ideologi, men han skulle definitivt ha begripit sig på metoderna.

I grannlandet Afghanistan, ett annat land där Sovjet försökt befria beslöjade kvinnor har kommunistpartiet numera omfamnat islam och försöker förena Allahs bud med klasskampen.

Stalin skulle ha varit förtvivlad.

Och någonstans tror jag att Dilsa Demirbag Sten och Per Bauhn inte heller glädjs över sådana nyheter.

Ty alla komplicerade politiska händelser som modern islam är inblandad i, alla nya uttryck och sedvänjor som uppstår i mötet mellan två eller flera folkslag, motbevisar deras syn på att ”kulturer” inte måste nöta mot varandra för att förändras.

Och det sänker helt och hållet deras föreställning om ett ”medeltida” Islam och ”medeltida” klädedräkter som kan jagas bort genom att hänvisa till upplysningen.

FAKTA

SAKPROSA

» Till frihetens försvar

En kritik av den normativa multikulturalismen

Per Bauhn

Dilsa Demirbag-Sten

Norstedts