ÅSIKT

Sveket mot Kongo

Jörn Svensson om Hammarskjölds
skuld - 50 år efter mordet på Lumumba

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I morgon för 50 år sedan, den 17 januari 1961, mördades Republiken Kongos premiärminister Patrice Lumumba och hans ministrar Okito och Mpolo. Verkställarna, belgiska gendarmer, är välkända, men ordern kom från högre, för att inte säga högsta, nivå. Dessutom skedde morden med FN-trupper i landet. Tack vare den belgiske forskaren Ludo de Witte och hans noggranna arkivstudier vet vi nu vilka som bär ansvaret.

Kongo blev självständigt sommaren 1960. Dess konstitution föreskrev en parlamentarisk demokrati. Valet gav stor majoritet åt partier som företrädde en panafrikansk, antikolonial och alliansfri politik. Lumumba som ledare för det största partiet, MNC, bildade regering. Det var ett bakslag för kolonialherrarna i Belgien, som önskade sig ett Kongo ledd av en belgisk armé och total kontroll över de rika mineraltillgångarna, liksom över gruvbolaget Union Minière i den södra provinsen Katanga.

I det uppkomna läget företog den belgiska regeringen den 10 juli 1960 en militär intervention, ett brott mot FN-stadgan som märkligt nog inte fördömdes av FN. Den folkvalda regeringen i Kongo begärde att FN skulle ingripa, vilket man gjorde, och det är med detta ingripande, som ett märkligt händelseförlopp började ta form. FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld förklarade att FN skulle agera oberoende av den lagliga regeringen i Kongo – en egenartad hållning till en regering som begärt FN:s stöd mot utländsk aggression.

Det som följde är ett av många exempel – historiska så väl som dagaktuella – på hur jakten på råvaror och rikedomar tillåts krossa folkrätt, nationellt självbestämmande och demokrati. Det intressanta är att det svenska nationalhelgonet Dag Hammarskjöld var en av dem som lät det hela ske.

Den belgiska regeringen och belgarna i Katanga ville bryta loss den råvarustinna provinsen från Kongo, alternativt ändra författningen. Deras skyltdocka i Katanga avsågs bli Moise Tshombe. Hans parti, Conakat, som till stor del bestod av lokala belgare, kunde dock inte bilda någon laglig styrelse i provinsen – den stora folkgruppen luba under Jason Sendwe stödde Lumumba.

Hammarskjöld betecknade i ett förtroligt meddelande Tshombes strävanden som ”legitima” och hävdade i ett internt telegram till sin medarbetare Andrew Cordier, att man måste manövrera bort regeringen Lumumba.

Försöket misslyckades, då parlamentets båda kamrar med stor majoritet gav Lumumba förtroende. För att oskadliggöra premiärministern krävdes nu andra medel.

FN-mannen Andrew Cordier lät stänga radioförbindelserna. Generalstabschefen Joseph Mobutu – mutad med stora penningmedel från regeringen i Bryssel – initierade en kupp mot regeringen. Lumumba lämnade då, tillsammans med två ministerkolleger, huvudstaden för att förena sig med vice premiärminister Gizenga i östra delen av landet. Hans resa kantades av stora massmöten med entusiastiska anhängare.

Han greps vid ett färjeläge av Mobutus trupper. FN-soldaterna från Ghana ville befira de tre ministrarna, men fick kontraorder från FN-befälhavaren general von Horn. De tre fördes via olika byten av flygplan till Katanga. Under färden misshandlades de grovt i FN-truppers åsyn. Morden organiserades därefter av Tshombe och staten Kongo gick in i Mobutus trettiofemåriga diktatur av mord, misär och statsorganens totala kriminalisering.

En fråga återstod: Katangas ställning i Kongo. För att diskutera detta skulle Dag Hammarskjöld möta Tshombe i staden Ndola innanför Rhodesias gräns. Historien är bisarr; FN:s generalsekreterare vill förhandla med en mördare i en ort på den rasistiska Rhodesia-regimens territorium. Vid inflygningen till Ndola tappar Hammarskjölds plan höjd och störtar i bushen. Alla ombord omkommer. Ansvaret för Kongos öde förblev därmed outrett. Detta perspektiv på ett nationalhelgon är värt att synliggöra femtio år efter morden.

FAKTA

Litteratur om Kongo och Lumumba:

Jörn Svensson