ÅSIKT

Språkbråk på norrländska

Kristofer Folkhammar om dikter som slåss för glesbygen

David Vikgren (född 1975) är uppvuxen i Övertorneå, men bor numera i Göteborg.
David Vikgren (född 1975) är uppvuxen i Övertorneå, men bor numera i Göteborg.Foto: KRISTIN LIDELL
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På Buss 17 mot Tuve på Hisingen i Göteborg tjuvlyssnar jag på ett par medpassagerares kallprat om dialekter. Den ena säger att hon inte bryr sig om att folk har fördomar om henne för att hon pratar stockholmska. "So what liksom?!" säger hon. Innan jag går av hinner jag dock snappa upp något laddat: Passageraren med stockholmsdialekt säger att hon ibland kommer på sig själv med att överdriva sin dialekt om hon vill ingjuta respekt i folk. Hon härmar sig själv och jag hör hur hon betonar varenda stavelse, ”ä” blir ”e” och ö­ljuden blir korta, hårda u:n.

I David Vikgrens poesi är det dialektala knappast ”so what”. Norrländskan och den tornedalsfinska brytningen är en framträdande identitetsskapare. Ett sår, ett stigma nästan, som är barnets väg in i språket. Ett ”härbortutii” som håller fram det geografiskt perifera som avgörande erfarenhet och språkligt unikum.

Vikgren har i sina senaste samlingar dragit mot en ljudbaserad dikt, men arbetar i nya boken Folkmun oftare på en innehållslig, semantisk nivå. Det politiska anslaget är tydligare artikulerat, argare. Det finns ett berättande drag, som också pekas ut, osäkras och ironiseras över som naturgivet: ”Inte ens naturen som har huvudrollen och spelar Djupblå polarnatt har vi hittat på”. Och då och då peppras dikten av textuella markörer som understryker själva konstruktionen: "VÅR VACKRA NATUR I VERSALER" och "ögonblicket är elva bokstäver långt" hör till briljanterna.

Tillsammans med dialekten utgörs diktmaterialet i Folkmun av en lyriskt besjungen natur, ett hårt byråkratiskt myndighetsspråk och en social landsortserfarenhet. En erfarenhet som växelvis skiner av gladlynt lokalpatriotism och aggressivt missnöje. ”Ibland tar jag med mig en bit torkat renkött, då klappar hjärtat lite extra” står det i en av de texter som kallas ”Biografi”, vilka återkommer genom boken som autoexotistiska, diffust obehagliga dygnet runt­solar. Totalt motståndslöst berättar de om det vackra Norrland, med sin trygga, rejäla norrlänning. Nästan som i en gyllene ölreklam.

Mot det glatta står ett knippe varierade diktsviter som fördjupar sig i ett helt annat igenkännbart tal, ett missnöje som riktar sig utåt, uppåt, mot stat och kapital. En brokig ilska med glidande avsändare, men med en tydlig, norrländsk utsägelseplats. Landsbygd som blivit glesbygd. Förargelse som sluttar mot hat: ”vattenkraften, skogen och malmen / utan att ge annat tillbaka än nedlagda sjukhus” och ”vi skulle gett fan i att bygga upp våra liv här”. En bitterhet som det inte är givet vad man ska göra med som läsare. Här finns lojalitet med folkmunnen, men också ett exploaterande av den.

Folkmun är en sorts antropologi i diktform, en representation av det tal som gör, och görs av, en marginaliserad del av Sverige. Bokens motto är ett Karl Marx-citat som bär på flera tvetydigheter: ”De kan inte företräda sig själva, de måste företrädas”. Citatet, eller snarare dess upphovsman, hintar åt den klassanalys som finns i dikten, men väcker också associationer till en annan intellektuell gigant, till ytterligare en maktanalys. I den postkoloniala klassikern Orientalism sätter Edward Said samma Marx-citat på försättsbladet.

Saids bruk av citatet bär naturligtvis på en kritik. Och hos Vikgren kan det läsas som en självkritik, ett problematiserande av diktarens position. Folkmun är, trots ett ambitiöst inkluderande av olika röster, ett urval och därmed ett bortfall. I gesten att belysa finns alltid en risk för ytterligare förenklande, övertramp.

Det här är en stor bok, rymlig. Den härbärgerar ett brett register av temperament och former. Vacker och rolig och aggressiv. Omisskännligt vikgrenskt taggig, men luftigare och mindre krävande än hans tidigare. En politisk dikt som både vill språkbråka och låta orden bära för lakoniska one-liners: ”två personer per kvadratkilometer / Sånt unikt ska marknadsföras”.

FAKTA

POESI

»Folkmun

David Vikgren

Wahlström & Widstrand

Kristofer Folkhammar