ÅSIKT

Ordets makt

Inga-Lina Lindqvist åter-
vänder till Vitryssland – och
grips av Lukasjenkos talekonst

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
FÖRE VALET Vitrysslands president Alexander Lukasjenko med ett barn i samband med en parad i huvudstaden i minsk.
FÖRE VALET Vitrysslands president Alexander Lukasjenko med ett barn i samband med en parad i huvudstaden i minsk.Foto: AP

En vecka före presidentvalet i Belarus besöker jag mitt gamla hemland.

Jag landar en vanlig tisdag kväll i huvudstaden Minsk, en stad av Stockholms storlek.

Flygplatsen är nästan helt nedsläckt. Tre flygplan står på landningsbanorna, alla tillhörande det inhemska flygbolaget. Föreställ er Arlanda en vardagskväll med bara tre SAS-plan på marken.

Den tomma flygplatsen i Minsk är en sinnebild av landets isolering. Visst har Vitrysslands regim förbindelser med utlandet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad sägs vara en personlig vän till Lukasjenko. Venezuelas ledare Hugo Chávez ställer upp med billig olja när Ryssland tillfälligt höjer priser på sina leveranser. Men Lukasjenko får inte leka med de riktigt stora, får inte glänsa i de riktigt fina salongerna.

En vecka före presidentvalet äger Folkkongressen rum. Hotellet jag bor på är fullt med delegater. Allt är som på den gamla Sovjet-tiden. Välbevarat. En oppositionell författare skämtar när han hämtar mig: ”Vi belaruser älskar naturreservat.” Han syftar på Bialowiezaskogen, där de utrotningshotade visenterna vandrar i urskogen.

Delegaterna påminner faktiskt om visenterna. Tunga, dystra, med blickar uppfyllda av sin egen betydelse.

Jag är inbjuden av det oppositionella författarförbundet för att delta i ett seminarium om kvinnans roll i det moderna samhället. En av de kvinnliga deltagarna säger rakt ut att jämställdhetsfrågor inte står högt på hennes agenda. Landet har andra, mer akuta problem. Brist på demokrati, skrämmande ohälsotal och en ekonomi på lerfötter.

Det råder nervös men förväntansfull stämning, en vecka före valet. Vi diskuterar livligt, lyssnar på intressanta föreläsningar om tolerans och jämställdhet, äter gott.

Bara en vecka senare kommer allt att vara annorlunda.

Oppositionens ledare, Uladzimir Nekljajeu, kommer att sparkas ner och kidnappas från sjukhuset av presidentens säkerhetstjänst.

Konstnären som guidade oss på stan kommer att häktas och hungerstrejka i femton dygn.

Redaktionen som vi besökt kommer att stormas av polis.

Men inget av detta vet vi när vi sitter där en vecka före valet. Eller gör vi?

Att oppositionen i Belarus är svag och splittrad är ett känt faktum. Lukasjenkos administration hade inte behövt vare sig valfuska eller ta i med hårdhandskarna. Regimen har betydande folkstöd. Inte åttio procent av rösterna, givetvis. Men fyrtio eller fyrtiofem. Det hade räckt för en valseger.

Lukasjenko är en begåvad demagog och propagandist. När jag är klar med min medverkan i seminariet åker jag till Borisov, en stad sju mil nordöst om Minsk. Där finns huset jag växte upp i, fortfarande i familjens ägo.

Min morbror reser sig knappt från soffan när jag kommer in, han följer presidentens tal till folkkongressen. ”Det här är vår egen Hitler”, säger min morbror. ”Han har pratat utan uppehåll i tre timmar.” Jag slår mig ner och lyssnar. Snart känner jag mig som Karin Boye när hon lyssnade på Görings tal i Sportpalast i Berlin. I ett brev hem skrev hon: ”Ett lysande tal. Retorik av stora mått. Trofasthet är tecken på heder. Det har gått mig djupt till sinnes.”

Lukasjenko säger saker som går mig djupt till sinnes. Han talar om folkets enhet. Att Belarus inte har minoriteter, vare sig etniska eller sexuella. Alla människor är lika och tillhör det belarusiska folket. Mycket vackert sagt. Just i det ögonblicket glömmer jag statligt sanktionerade förföljelser av homosexuella. Så fungerar propaganda. Den ska inte underskattas. Och då kommer jag ändå från trygga Sverige med fri television. Tänk på att belaruser i allmänhet matas av statlig tv från morgon till kväll.

När Lukasjenko slutar tala stänger min morbror av tv:n.

Han ska flytta snart, berättar han. Till sina barn som tjänstgör i den israeliska armén. Jag vet knappt vart jag ska titta eller vad jag ska säga. Att ha en kusin som stridit i Libanon gör mig inte precis stolt. Men nu är det som det är. Israel rekryterar judiska ungdomar i Belarus, lovar dem förmånliga villkor.

Min judiska släkt har bott i Belarus sedan minst 1700-talet och är rysktalande.

Men ryska språket är historiskt sett maktens och tjänstemännens språk i Belarus, medan belarusiska hålls vid liv av radikala ungdomar och intellektuella.

Att Sveriges ambassadör Stefan Eriksson i söndags anklagades för samröre med extremister i statsorganet ”Sovjetiska Vitryssland” har med språkfrågan att göra. Eriksson talar belarusiska. Han behärskar språket så bra att han kan översätta poesi från det. Och han talar belarusiska i alla officiella sammanhang.

Att man väljer att tala belarusiska är ett tecken på att man är regimkritiker. Därifrån är steget kort till att bli behandlad som extremist.

Belarus eller Vitryssland? Belarusiska eller vitryska? Ordvalet avslöjar på vilken sida av kravallstaketet man befinner sig.

På kvällen åker jag tillbaka till Minsk. Försöker få tag på en taxi, men bil efter bil åker förbi. Jag förstår ingenting. Till slut stannar en äldre man till och tilltalar mig på belarusiska. Jag svarar på ryska att jag ska till hotell Jubilejnaja. När jag väl satt mig säger han: ”Jag var på väg att köra förbi dig. Trodde du var rom. Du har lång päls. Romer betyder bråk, polisen är alltid efter dem.”

Resten av vägen sitter jag tyst och tänker på vad Lukasjenko sa i sitt tal om frånvaron av etniska motsättningar i Belarus. Det är några dagar kvar till valet.

Några dagar kvar tills det smäller.

Med en stövelspark.

Inga-Lina Lindqvist