ÅSIKT

Skriket som aldrig tar slut

"Ett globalt internskämt ljudläggare emellan"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Wilhelm-skriket i ”The Charge at Feather River”.
Wilhelm-skriket i ”The Charge at Feather River”.

Wilhelmskriket. Har man en gång hört det hör man det överallt.

”Eeeeeaow!”

Effekten användes flitigt av 50-talets ljudtekniker i Hollywood. När en cowboy genomborrades av en pil var det Wilhemskriket som gällde. På 60-talet föll det ur modet och glömdes bort. Tills ljudteknikern Ben Burtt blåste dammet av ett band märkt ”Man som blir uppäten av alligator”, som visade sig innehålla originalinspelningen av skriket.

Burtt började sedan använda ljudet som sin egen signatur, i bland annat Star Wars-filmerna, och döpte det till Wilhelmskriket, efter en skådespelare vars nedsegnande beledsagades av effekten i The Charge at Feather River från 1953.

Många tog efter, och Wilhelmskriket blev efter hand ett globalt internskämt ljudläggare emellan.

Sent om sider hördes det också för första gången i en svensk film, i Måns Mårlinds och Björn Steins thriller Storm från 2005.

Inte så originellt kanske, men så är det ju heller inte särskilt originellt att dö.

Petter Lindgren