ÅSIKT

Indianer i keps

Po Tidholm om Norrland – och
den norrländske mannens rollspel

SCHABLONEN Scen ur Kjell Sundvalls film ”Jägarna” från 1996. I år kommer uppföljaren ”Jägarna 2”.
SCHABLONEN Scen ur Kjell Sundvalls film ”Jägarna” från 1996. I år kommer uppföljaren ”Jägarna 2”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
GULDLÄGE Norrland – som Norrlands guld-reklamen ser det.
GULDLÄGE Norrland – som Norrlands guld-reklamen ser det.

Det var ett riktigt spektakel. Filmen Jägarna hade nyligen gjort succé och aktualiserat en gammal diskussion om norrlandsbilden, machomännen, bidragssystemet och autenticiteten. Men i Älvsbyn var de bara jätteglada. De hade gått in med pengar i filmen och tyckte sig ha blivit ”satta på kartan”. Jag åkte dit för att titta på när kommuninvånarna skulle kora ”årets man” vid Storforsen. Filmen Jägarna lanserade en ganska läskig bild av den norrländske mannen; ett primitivt, svärande råskinn som slogs, söp och våldtog kvinnor. Det hindrade dock inte Älvsbyborna från att göra karikatyrer av sig själva. Deltagarna i tävlingen skjutsades in på ett pick up-flak, iklädda skinnbyxor, rutig skjorta och bälte med dinglande jaktkniv. En av filmens mest obehagliga scener var förlaga till den storstilade entrén.

I höstas avslutades inspelningarna av Kjell Sundvalls uppföljare – Jägarna 2 – och det finns inga som helst tecken på att bilden av vare sig landsändan eller männen som befolkar den kommer att nyanseras. Tvärtom kan man anta att stereotyperna renodlas – helt enkelt eftersom det finns ett grundläggande behov av att upprätthålla den rådande idén om Norrland.

Den stora förtjänsten med (Re)producing a periphery – Madeleine Erikssons doktorsavhandling i kulturgeografi – är att hon inte räds de politiska förklaringarna. På säker akademisk engelska går hon igenom norrlandsbildens historia och dynamik innan hon ger sig i kast med analyser av Norrland i dagspressen, filmen och reklamen. Diskussionen om autenticitet är intressant men lite gammal, vad som däremot känns både modigt och nytt är hennes vilja att undersöka hur den nyliberala diskursen präglat vår syn på Norrland. Norrlandsbilden, menar Eriksson, är en konsekvens av kapitalismens centraliserande krafter och nationalstatens behov av en motpol i berättelsen om den moderna, urbana nationen.

Norrlands historia är lång och sorglig. Den börjar redan under de tidiga stormaktsåren då drömmar om egna kolonier fick Axel Oxenstierna att utbrista ”I Norrland hafva vi ett Indien” och slå an tonen för hur centralmakten under de påföljande fyrahundra åren skulle komma att betrakta Norrland. Landsändan blev ett Orienten inom de egna gränserna, komplett med rikliga råvaror, en egen förtryckt ursprungsbefolkning och expansiv kolonisationspolitik. Madeleine Eriksson använder sig följaktligen rätt framgångsrikt av analysmetoder hämtade från postkolonial forskning, spetsad med medieanalys och vänsterperspektiv.

Under flera år var jag besatt av Norrland, både som begrepp och geografiskt område. Så här i efterhand kan jag se att det var klassisk ”survivor’s guilt” det handlade om. Jag hade flyttat därifrån, bodde bra i huvudstaden och led av svekets skuld. Så jag gav mig ut på reportageresor, ivrig att få berätta för den stora tidningens läsare hur illa ställt det var.

Jag var givetvis inte ensam, men medan andra journalister ville lyfta fram positiva exempel från Folkrörelserådets arbete med lokala byalag ville jag skildra förfallet, mörkret och undergången. Ett reportage inleddes med meningen ”Inlandets småorter har börjat likna indianreservat.” Jag ville skrämma upp en opinion, men allt jag gjorde var att befästa en redan etablerad exotism. De mörka bilderna förvånar ju egentligen ingen, de är helt enkelt en del i berättelsen om det moderna Sverige, en berättelse som måste ha svarta stråk för att de ljusa färgerna ska få lyster.

Efter den publiceringen fick jag ett brev från en ung man som bosatt sig med sin familj i en avsidesby i mellannorrland. Till skillnad från andra brevskrivare var han inte arg eller intresserad av att motsäga min bild. Han frågade i stället stillsamt vad han skulle göra med min beskrivning av landskapet han bosatt sig i, och hur den var tänkt att hjälpa honom. Efter det gav jag mig i stället i kast med den norrländska identiteten. Som chefredaktör för den norrländska kulturtidskriften Provins odlade jag idén om en sammanhållande identitet baserad på gemensamma erfarenheter av utsatthet, exploatering och hårda vintrar.

Jisses, vad skäll jag fick. Är det något norrlänningarna hatar så är det att bli kallade norrlänningar, att klumpas ihop och tilltalas som kollektiv. Av begripliga skäl, ”norrlänning” är ju ett begrepp vars valör man egentligen aldrig själv haft makten över. Tolkningsföreträdet har alltid funnits hos de andra, hos sörlänningarna. Norrland definieras oftast utifrån allt det som regionen inte är; framgångsrik, lönsam, centraliserad, kulturell, tät och sofistikerad. Norrlänningen måste finna sig i att vara karg, tyst och svår. Och Norrland måste finna sig i att vara motsatsen till Sydsveriges ekonomiska och kulturella kluster. Det är provinsens givna roll i centrum/periferi-konflikten.

Ett resultat av detta är norrlänningens motsägelsefulla vilja att leva upp till schablonerna, att spela sin roll som tystlåten jägare med storsnusen under den mustaschprydda överläppen.

Ironin, vilket Madeleine Eriksson pricksäkert pekar ut, är att Norrland idealiseras och nedvärderas samtidigt, ofta i en ironisk kontext. Praktexemplet är förstås männen i Norrlands Guld-reklamen; de bortkomna hillbillytyperna som på samma gång är simpla – på gränsen till retarderade – och attraktivt autentiska. När norrländska kommuner ska marknadsföra sig själva spelar de på samma strängar: Här är genuint, lugnt och chosefritt. Här får du vara hur retarderad du vill. I motsats – givetvis – till den uppstyrda sociala miljön i storstäderna.

Det var därför männen i Älvsbyn valde att spela med. De gjorde bara sin roll, den som tilldelats dem. Eriksson visar övertygande hur norrlänningarna – och kanske särskilt de norrländska männen – i medier, film, litteratur och reklam blir representanter för sin landsända, snarare än individer med egen talan. Begreppet ”Norrland” används ofta svepande, och vanligtvis för att beskriva en konflikt eller ett missförhållande där staten eller landets södra delar står som motpart.

Maktförhållandet diskuteras sällan, ändå beskriver flera av dem som Eriksson intervjuat sig själva som ett slags lägre kast i förhållande till sörlänningarna. För även om de ekonomiska skillnaderna i verkligheten är rätt små (om man undantar Stockholm) så upprätthålls ojämlikheten genom en skev fördelning av kulturellt och symboliskt kapital.

Tänk på det, nästa gång du småskrattar åt en mysig norrlänning i truckerkeps.

FAKTA

SAKPROSA

»(Re)producing a Periphery

Madeleine Eriksson

Kulturgeografiska institutionen,

Umeå universitet

Skytteanska Samfundet

Po Tidholm