ÅSIKT

Dandyn lever

Alex Schulman hittar skitstövlar och genier i sin jakt på nutida supersnobbar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nordiska museet tar en titt på dandyn och erkänner omedelbart att det är ett begrepp som är rätt svårt att ha att göra med. Är dandyn en person? Eller ett förhållningssätt till världen? Eller en stil? Kanske en blandning av alla tre? Nordiska museet väljer främst stilvägen.

Man känner sig kanske lite fånig när man går runt bland de fastnålade kläderna som bröstar upp sig bakom förseglade glasväggar i den lilla utställningshallen. Accessoarerna är placerade i montrar, satta på fina piedestaler, presenterade som konstverk eller installationer, när det i själva verket rör sig om lite sköna prylar som en rad personligheter fått välja ut ur sina egna garderober. Journalisten Björn af Kleen ställer till exempel ut sin väst som han tycker är lite drängaktig men samtidigt elegant. Stylisten Lalle Johnson visar upp en av sina kostymer och menar att det dandylika med den är den goda kvaliteten och att den sitter högt upp i armhålorna.

Det finns inte mycket som förenar accessoarerna med varandra och kanske finns det en poäng i det: utställningen visar vilken förvirring som råder kring begreppet. Vi är inte ens överens om huruvida dandyn är en person eller en stil.

Och om det nu är en stil är vi inte heller överens om hur den stilen riktigt ser ut. Några väljer att kalla dandyn tidlös och klassisk. Andra kallar dandyn vulgär och skrikig. Vissa säger att en dandy är det ytterst manliga, andra säger att han är det ytterst kvinnliga.

Dandyn som karaktär och förhållningssätt är enklare att närma sig, åtminstone historiskt. Dandyn är oberoende av vad andra tycker. Han är en snobb som hatar det medelmåttiga. Han är intellektuell och konstnärligt lagd, men är mycket noga med att aldrig överföra dessa egenskaper i något nyttigt eller uppbyggligt.

Alla vet att dandyn är ett geni, men ingen har sett honom vara genial. Han är per definition sysslolös, en livsnjutare som mest pysslar med sina kläder. Han lever sitt liv i estetik. Han har en egen stil, som möjligen går mot det kvinnliga; dandyn är en man som aldrig behöver försvara sin manlighet och därför inte har några problem att experimentera med det kvinnliga. Dandyn är dessutom en liten skitstövel. Han älskar först och främst sig själv.

Greve Robert de Montesquiou (1855–1921) höll gärna fester. Inför dessa skrev han alltid två listor – en över de bjudna och en över de oinbjudna. Han erkände gärna att han hade störst nöje av att skriva ner namnen på de som inte fick komma. Han var beroende av det aristokratiska nöjet att förolämpa och levde sitt liv efter mottot: Det är bättre att vara hatad än okänd. Sådan är dandyn. Excentrisk, men sval och i regel fullständigt ointresserad. Baudelaire liknar dandyn vid en solnegång: Som en stjärna på väg att slockna är den magnifik, utan värme och full av melankoli.

Dandyismen som subkultur är utan tvekan kvinnoexkluderande, den doftar av inrökt herrklubb och manlig makt och har väl kommit undan med det mest för att den är så sexuellt ambivalent. Många historiska dandys har varit homosexuella eller bisexuella, Oscar Wilde är ett exempel. Dandyns förhållningssätt till kvinnor är enkel: hon existerar inte.

Den manliga dandyn lever genom sin dekadenta mytbildning ett starkt liv i dag. Men hur är det med den kvinnliga dandyn? Finns hon? Och hur ser hon i så fall ut? Om den manliga dandyn är en person som klär sig kvinnligt, är då en kvinnlig dandy en kvinna som klär sig manligt? Var en kvinna som Barbro Alving en dandy? Eller Marlene Dietrich?

Tidningen Elle gav i helgen pris till Helena Seger som Sveriges bäst klädda kvinna. Hon klär sig gärna i typiskt manliga kläder som slipsar, hängslen eller smokingöverdelar. Är hon en kvinnlig dandy? Förmodligen inte. Att klä sig i maskulina detaljer låter lite för enkelt. Det krävs mer än så.

Kanske hittar vi den kvinnliga dandyn i en person som Lady Gaga.

Hennes klädsel är mer än en protest. Hon har inte en stil, hon är en stil. Hon är oberoende och suverän i sin stil, blandar det absolut vulgära med en elegans. Hon är omöjlig att definiera och i sin självklara överlägsenhet är hon rent dandylik.

Om 1800-talet och 1900-talet var den manliga dandyns gyllene tidsåldern, kanske 2000-talet blir den kvinnliga dandyns. Det vore väl festligt.

FAKTA

UTSTÄLLNING

»Dandy

Nordiska museet

Till och med 1 maj

Alex Schulman