ÅSIKT

Kvinnornas jakt på Liza Marklund

När medieamatörerna bildar en
känslostyrd medborgardomstol

Liza Marklund.
Liza Marklund.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Självbiografi, bekännelse, autofiktion, vittneslitteratur, reality, faction, dagboksbloggande, självperformance, minnen, meditation. Skrivandet som utgår från jagets upplevelser tar allt större plats i offentligheten. I en destillerad artikel om kvinnors ”life writing” i senaste numret (4/2010) av Tidskrift för genusvetenskap ger Lisbeth Larsson perspektiv på mottagandet av kvinnors självbiografiska texter de senaste decennierna.

70-talet läste dem som självklara uttryck för kvinnlig erfarenhet medan 80- och 90-talens teoretiska nedmontering av subjekt och autenticitet ville förklara bort dem som självframställning och spel med något föreställt kvinnligt snarare än sanning. Trots att gränsen mellan fakta och fiktion gungat sedan dess har intresset för självutlämnande och själviscensättelser blivit allt starkare både hos den verklighetshungrande publiken och de teoretiserande forskarna.

I en annan tänkvärd artikel i det välmatade numret, Liza Marklund och den feministiska litteraturfabriken analyserar Cristine Sarrimo medielogiken i Gömda-debatten, som fördes av upprörda bloggare i växelspel med kvällspressen.

Hon beskriver ett medieklimat präglat av ”intimisering, feminisering, och kommersialisering” där medieamatörerna i en ny sorts känslostyrd medborgardomstol dömer Liza som ljugit och anklagar de professionella journalisterna för att kollegialt låta henne komma undan.

Man kan ju fråga sig om det är kvinnors sanningskrav som feminiserat medieklimatet på detta rysliga sätt?

Pia Bergström