Sabatini gör ont att läsa

”Vilket tungt huvud du har, säger han och rister med handen. Vad fasen har du i det?

Grå celler.

Snarare blytung plikt”

Kärlekshistorien mellan den gruffige Ian och den skötsamma Lindiwe är ett kluster av maktordningar. Parametrarna ras, klass och kön vrider sig ständigt i Irene Sabatinis komprimerade prosa, som skriver samman Ians och Lindiwes relation tätt med det samhälle i vilket den tar form.

Platsen är Zimbabwe och tiden tidigt 1980-tal. Befrielsen från brittiskt kolonialstyre innebär, åtminstone officiellt, en ruckning av de rasdiskriminerande lagarna i landet. Men varenda mänsklig kontakt fortsätter att präglas av krigisk rasmedvetenhet. En ung Lindiwe ser självständighetsceremonin på tv. Prins Charles ser ledsen ut. Robert Gabriel Mugabe avlägger ed med en hand på en bibel.

I samma veva döms den vita grannpojken Ian för att ha satt eld på sin styvmor. Och när han släpps redan efter ett år, inleder Lindiwe och han en hemlig relation.

Lindiwe tar sig igenom skolan som ensam icke-vit, utbildar sig och erövrar ett sofistikerat språk för politiska frågor, skarpast kontrasterat mot sin mors religiösa. Och mer subtilt är det gripande och fruktansvärt hur Lindiwe, som också är romanens berättare, inte blir riktigt synlig i boken, förrän hon utbildat och kultiverat sig. Som om hon inte riktigt kan ta plats, ens inför sig själv, förrän hon vunnit social status. Först då tycks hon kunna reagera på rasismen som omger henne.

Hudfärgen innebär olika saker i takt med att Zimbabwe i despoten Mugabes händer förändras. Lindiwes och Ians erfarenheter är lika delar rasande politik som trång svartsjuka i tvåsamheten:

”Ibland tror jag att du ska ge dig i väg med en vit.

Nä nu blir jag förbannad, än du då med dina universitetstyper.”

Sabatini späckar sina karaktärer med egenskaper som tydligt tecknar den stora samhällsberättelsen genom den lilla kärleksdito. Som att Ian blir fotograf, och bokstavligen fångar in bilder av brutaliteterna i landet, och att detta också för honom till Mugabe själv.

Genom att berätta i korta, eftertryckliga tagningar, med varierande tidsrymd mellan scenerna, skapar Sabatini ett berättarförföriskt flyt. Hon vet vad som ska utelämnas för att hålla mig vetgirig.

Det känns i kroppen och gör ont när man läser. Så pass att när jag läst det egentligen väl omplåstrande efterordet pustar ut. Lättad och ledsen över att få bekräftat att den som kan berätta också är den som kan lämna kriget bakom sig.