ÅSIKT

Upproret som tappade takten

Ann Charlott Altstadt om proggens språk – och dåliga musik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MUSIK

Arbetsköpare, utsugning och kapitalet.

En gång var det möjligt att använda sådana ord, dessutom sjunga dem och sälja en massa skivor. Allt jag tänker när jag lyssnar på Musiknätet Waxholms samlingsplattor med proggmusik från 60-70 talen är hur vänsterns möjligheter att beskriva verkligheten krympt. Den politiska kampen handlar om språkbruk och världsbilder och det trängda läget kanske bäst hörs i Vänsterpartiets obegripligt bleka vallåt ödesåret 2010.

Oh yeah Robin Hoods vänner, håll ihop ni med

Oh yeah Robin Hoods vänner, talar till dig och mig

Bort med piskorna, ingen björntjänst gör nån glad, Vi säger stopp i?dag!

Oh yeah Robin Hoods vänner, håll ihop ni med.

Proggen var en bred genre som omfattade allegoriska betraktelser, personliga funderingar, skildringar av livet och det som brukar kallas politik. Mycket är glömt medan några låtar kanoniserats till svenska klassiker som Blå Tågets Den ena handen vet vad den andra gör som Ebba Grön räddade till eftervärlden som Staten och Kapitalet. Under en kort tid av historien stod ett fönster öppet. Det fanns utrymme för vänstern att kräva ett samhälle bortom den socialdemokratiska välfärdsstaten. I Den ena handen vet vad den andra gör blir arbetskraften ”illa slitna” av kapitalet. Att de sedan via staten ”behandlades av den barmhärtiga arbetsvården” betraktades som cyniskt då, men är en utopi i dag.

Vänstern tog för givet att världen kunde förändras, men nu finns knappt något utrymme att förklara den.

Klassiska progglåtar som Jack the ripper av Nationalteatern, Bläckfisken av Björn Afzelius och Hoola Bandoolas Kung Cheops pyramid berättar på olika vis att det existerar ett system som dödar människor, lurar dem och gör dem sjuka.

Den borgerliga världsbildens dominans gör att det i dag låter som paternalism, eftersom människors sociala villkor reducerats till en fråga om att välja livsstil. När jag hör Ulla Sjöblom sjunga om det kämpiga livet för den Den ensamma mamman i traversen slår det mig att det är vår tid som präglas av plakatpolitik. Vi kan slå upp vilka glassiga magasin som helst och överhopas med berättelser om hur människor inte klarar av att leva. I stället för att vara stoff till politiskt uppror har det blivit till läsgodis och teveunderhållning. För medieberättelserna slutar alltid med att människor förändrar sina liv och i dag mår de bra.

De lär sig andas rätt, rensar ut sina hem och klarar att prioritera. Ojämlikheten och ojämställdhetens skador ska terapeutas med mindfulness, självhjälpsböcker och karriärcoacher.

2 000-talet är pekpinnarnas decennium på ett sätt som får 70-talets påstådda proggkonformism att blekna. Alla medieröster som talar om vad du måste köpa, vad du inte får missa och hur din livsstil ska se ut. De retuscherade överestetiserade människorna i reklamen får politikens propagandaaffischer att se ut som skit och de kommersiella budskapen lovar en sådan utopisk osannolik framtid att politiken aldrig kan matcha den lycka som det innebär att välja rätt smörgåspålägg.

Vänsterns traditionella språkbruk, redskapet för att förstå och förändra samhället i stället för individen, har förvandlats till något gravt osedligt.

Björn Afzelius Bläckfisken är en metafor för kapitalismen, ett ord som låter farligt nära politik, det ska heta marknadsekonomi. Han sjunger ”suga ut” och det var så länge sedan jag hörde ordet att det nästan låter obscent.

Utsugning är lika tabubelagt i dag som att prata avsugning på syföreningsmötet 1968. Medan högerns paroll ”Det ska löna sig att arbeta” ljuder så apolitiskt självklart fast det betyder skattesänkningar – det vill säga undermålig skola, vård och omsorg.

Staten och kapitalet sitter fortfarande i samma båt, de hjälps fortfarande åt då staten ger bort de krympande skatteintäkterna som vinst till de storkoncerner och riskkapitalbolag som driver välfärden. Det kallas mångfald.

Det trista med proggen är inte texterna utan att musiken så sällan lyfter. Tänk er ABBA:s rika ljudbilder, unika röster och ståpälsrefränger fast med vänsterns ord. Det hade kanske förändrat världen.

Årets bästa vallåt har däremot allt, både text och musik. Den heter Gråt Allians av vårt hat och ni hittar den på Youtube. Verklighetens folk dansar, marscherar och hånglar till Bonnie Tylers jättehit Total Eclipse of the heart, med en stenhårt politisk text:

och vi tänker inte stå kvar i förtvivlan över valet

vi har analysen klar: världen styrs av kapitalet

och vi vägrar att leva på knä för vi vill mycket mer

tillsammans har vi styrka nog att krossa varje norm

att rädda livet som förtvinar i varuform.

FAKTA

SAKPROSA

» Ljud från Waxholm

Boken om MNW

1969–2000

Bonnier Amigo

» För full hals

Proggen

1967–1979

MNW

Ann Charlott Altstadt