ÅSIKT

Försvar för Heidenstam

"Vi läser äldre tider och personer
genom våra moraliska värderingar"

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Verner von Heidenstam (1859–1940).
Verner von Heidenstam (1859–1940).

Moralismen har en lång historia, det är inte blott under de senaste decennierna som forna tider och dess författare drabbats av de som anser sig veta bättre. Verner von Heidenstam hamnade i vanrykte strax efter sin död 1940 när Fredrik Böök kom med sin biografi i två band 1945–1946.

Författargärningen hyllades, men personen smädades. Heidenstam svek sina vänner, han var äregirig och inbilsk. Och sedan dess, menar Per I Gedin i Varför får Heidenstam inte vara den han är? (Lind & Co), har anklagelserna fortsatt. Under hela efterkrigstiden och in i våra dagar har han beskyllts för att vara nazist, antisemit, pedofil, eller reaktionär.

Förvisso är det en smula egendomligt att inte ens nykritikens genombrott, där texten skulle stå i centrum, lämnade nationalskalden (som han länge epiterades) i fred. Att Heidenstam fortfarande har dåligt rykte, kanske beror på just Bööks biografi; Gedins egen Heidenstam: Ett liv (2006), har väl ännu inte satt avtryck. Men det handlar också om vår tids upptagenhet av den politiska korrektheten, att döma döda med vår tids måttstockar. Detta slags temporala kolonialism, att läsa äldre tider och personer genom våra moraliska värderingar, är ingenting som Gedin tar upp. Även Strindberg har drabbats av detta, även om Gedin hävdar motsatsen. Skillnaden är att Strindbergs texter lever oaktat personen, medan Heidenstams person inte vägs upp av hans verk.