Aftonbladet
Dagens namn: Vega
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

De visar vägen

Andreas Malm om den arabiska arbetarkampen mot privatiseringar och för demokrati

”Det är mycket som har brunnit ner till grunden på Tunis och Kairos gator”, skriver Andreas Malm om den arabiska revolutionen.   ”Det är mycket som har brunnit ner till grunden på Tunis och Kairos gator”, skriver Andreas Malm om den arabiska revolutionen. Foto: AP
Massor på Tunis gator.   Massor på Tunis gator. Foto: AP.


Araber kan inte det här med demokrati. De är ensamma i världen om att sakna känsla för folkstyre. De är outbildade, irrationella, fast i klantänkande, servila mot auktoriteter – och framför allt: de är muslimer. Eller som PM Nilsson skrev i en ledare i Expressen år 2006: ”Efter decennier av förtryck är arabvärlden ett sorgligt torftigt samhälle. Här finns ingen utbildad medelklass, inga fria medier, inget civilsamhälle, ingen sanning att lita på, bara rädsla och konspirationer – och moskén.” I förra veckan, när branden redan flammat upp i Egypten, upprepade Anders BollingDN.se genast den gamla ramsan om att ”arabvärlden är sist ut att demokratiseras”, det enda ”hörn av planeten” dit fria val inte nått. Ingen förklaring, inga sammanhang: bara ett svart arabiskt hål i en i övrigt fri värld.

Ungefär så har det låtit från västerlandets liberaler de senaste decennierna.

Det är mycket som nu har brunnit ned till grunden på Tunis och Kairos gator.

Vi bevittnar den mäktigaste folkliga demokratirevolten i världen sedan 1989. Paralleller har mycket riktigt dragits till murens fall, men det finns en avgörande skillnad: medan de östeuropeiska revolutionerna smidigt och enkelt kunde inordnas i den nyliberala världsoffensiven, med chockterapier, massprivatiseringar, öppnade marknader och katastrofalt vidgade klassklyftor, tar den arabiska revolutionen redan från början spjärn mot sådana krafter.

Tunisien har sedan 1990-talet varit IMF:s och Världsbankens särskilda ögonsten. Med särskilt lyriska strofer har IMF hyllat den numera internationellt efterlyste presidenten Ben Ali för hans pionjärmässigt generösa regler för utländska investerare och deras utförsel av profit; så sent som i september lovordades hans regim för ”de långtgående strukturella reformer som förbättrat företagsklimatet och ekonomins konkurrenskraft”.

I sin senaste sammanfattning av läget i Egypten låter valutafonden som om den skriver om Anders Borg. Landet ”har gjort betydande framsteg i omfattande strukturella reformer som accelererat sedan 2004”, när Hosni Mubarak lade in en högre växel i sin nyliberala politik, lät privatisera 17 statliga företag på bara ett år och införde särskilda exportfrizoner enligt avtal med Israel och USA. IMF:s experter berömmer ”myndigheternas sunda makroekonomiska förvaltning”, prisar ”hanteringen av finanskrisen”, njuter av sjuprocentiga tillväxtsiffror.

Detta är de länder där massorna nu slår sönder statsapparaterna.

Men Egyptens betydelse för den rådande världsordningen går naturligtvis långt utöver plundringen av den offentliga sektorn: med nära en och en halv miljard dollar om året har Mubarak fått mer militärt bistånd av USA än någon annan regim efter staten Israel. De stridsflygplan och helikoptrar som flyger lågt över demonstranterna på Tahrir-torget kommer, direkt eller indirekt, från USA. Tårgasgranater med märket ”made in USA” ligger utströdda över de egyptiska slagfälten. I augusti 2009 uttryckte Barack Obama sin tacksamhet gentemot Mubarak för hans ”vilja att arbeta tillsammans med oss i avgörande frågor och hjälpa till att befrämja fred och välstånd i världen.”

Det är på USA:s mandat tyrannen har klängt sig fast vid makten, i tre långa decennier: han har suttit kvar därför att han har bistått USA i två krig mot Irak, låst den södra porten till Gaza, stängt tunnlarna under muren, deltagit i aggressionskampanjen mot Iran, hållit Suezkanalen säker för oljan och den övriga världshandeln, upplåtit sina tortyrhålor för terrormisstänkta som kidnappats från hela världen – inklusive Sverige – och i största allmänhet lytt USA-imperialismens ord som sin lag.

Sådana är alltså de makter arabvärldens massor reser sig mot. Men varför först nu? Och varför så plötsligt?

”Ingenting exploderar plötsligt; även jordbävningar sätts i rörelse från jordens djup innan de når husens tak”, påminner oss den palestinske poeten Mourid Barghouti. För den som velat se har det varit uppenbart att arabvärldens underjord mullrat av demokratiska motkrafter i åratal. En närmast klärvoajant vältajmad studie i processerna är Life as Politics: How Ordinary People Change the Middle East (Stanford University Press, 2010) av Asef Bayat, en av regionens mest originella tänkare, länge stationerad på universitet i Kairo. Han inleder med att dissekera vad han ser som ett orientalistiskt narrativ med rötter i 1700-talet: historien om arabvärlden som en stagnerad sumpmark, exceptionell i sitt stillestånd, sin eviga bristfällighet.

I själva verket blomstrar regionen av sociala rörelser. Bayat sveper över fackföreningarna, yrkessyndikaten, NGO-miljöerna, kvinnogrupperna, folkkommittéerna, de ständigt föränderliga islamisterna – eller ”postislamisterna”, som han hellre kallar merparten av dem – ungdomsrörelserna, de nya medierna. I Egypten blev den första intifadan en signal till återfödsel för den gatupolitik som utplånats under 1980- och 90-talens islamistbekämpning. De propalestinska demonstrationerna och solidaritetsgrupperna flöt över i antikrigsrörelsen, som i sin tur utmynnade i Kifaya, en kampanj mot Mubarak baserad på den urbana intelligentian. Men av än större betydelse – ja, ”den största och mest varaktiga sociala rörelsen i Egypten sedan befrielsekampen mot de engelska ockupanterna”, med ord från Joel Beinin, en av de främsta experterna på egyptisk masspolitik – var den nya arbetarrörelsen.

Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en twitter- eller facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik. Förvisso har sociala medier skapat ett tunnelsystem under Egyptens statsstyrda medier – inte minst Sjätte april-rörelsen, den främsta facebookgruppen för politisk diskussion sedan ett par år tillbaka. Sjätte april? Den dagen år 2008, påminner Asef Bayat, organiserade unga aktivister strejker i sympati med en textilarbetarstrejk i staden Mahalla, där tre arbetare sköts till döds av säkerhetsstyrkorna: från denna dag daterar sig ”facebookrevolutionen”.

I verkliga livet handlar det alltså om något från västerländska medier så bannlyst som arbetarkamp, antänd av privatiseringar och flexibiliseringar, först i den kvinnodominerade textilarbetarsektorn och sedan i allt fler delar av ekonomin. I vad som betraktades som en egyptisk strejkvåg i slutet på 1980-talet låg antalet strejker på mellan 25 och 80 per år; sedan 2007 har de varit fler än 600. I förra numret av Middle East Report, den ojämförligt bästa tidskriften om regionen, kan man läsa två arbetaraktivisters berättelse om hur avgörande de tusentals strejkerna varit för att ”bryta ned rädslans barriär”.

Så ser de krafter ut som nu strålar samman på de egyptiska gatorna och torgen. Hittills har – i skrivande stund – Mubarakregimen överlevt med hjälp av sin västfinansierade våldsapparat och ett mumlande de facto-stöd från Obama, Clinton, Cameron. Men kanske är en långsiktig seger redan vunnen. Hossam el-Hamalawy, en av Egyptens mest lästa unga bloggare, hävdade i lördags att ”även om säkerhetsstyrkorna förmår slå ner protesterna i dag kommer de att misslyckas med att slå ned dem nästa vecka, eller nästa månad eller senare i år.” Det skulle oundvikligen leda till ett radikalt annorlunda styre: ”verkligheten är att varje demokratiskt anständig regering som tar makten i regionen kommer att hamna i öppen konflikt med USA, eftersom den måste kräva en radikal omfördelning av välståndet och avsluta allt stöd till Israel och andra diktaturer.”

Därmed öppnar den arabiska revolutionen ett nytt fönster i historien. Den återuppfinner tanken på att samhällssystem kan raseras och ersättas med något fundamentalt annorlunda: det postpolitiska tillståndet dör på Tunis och Kairos gator. Det orientalistiska narrativet kan vändas ut och in. Det är vi i det nordliga väst som behöver hjälp att ta oss ur den politiska stagnationen.

De arabiska massorna visar vägen.

Andreas Malm
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet