Kultur

Arabiska revolutionen är en klassallians

"Det är den klasskamp
som brukar avhånas
som död och gammaldags"

Oppositionella och regeringsanhängare drabbar samman i Kairo.
Oppositionella och regeringsanhängare drabbar samman i Kairo.Foto: Lefteris Pitarakis

sterländska journalister åker ner till Kairo för första gången i sitt liv, och upptäcker att alla demonstranter de pratar med gör sig förstådda på engelska. Alltså måste de tillhöra medelklassen! Allihopa! Var är de fattiga? frågar en reporter. Står de kanske på Mubaraks sida?

Demonstranterna i Kairo möttes först av omvärldens misstänksamhet, men i takt med insikten att Mubarak faktiskt är en diktator och att egyptierna moraliskt sett inte kan förnekas den demokrati vi här tar för given, berömmer väst sig själv för revolutionen: Det är tack vare twitter och facebook som allt blev möjligt! Eller som Andreas Malm skrev här på kultursidan i tisdags: ”fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med en om vår teknik”.

Men den viktigaste facebookgruppen heter Sjätte april-rörelsen, efter tre textilarbetare som sköts till döds under en strejk den 6 april 2008. Demonstrationerna i Kairo och överallt i landet är kulmen på arbetaruppror som dunkat i åratal, utan att vi i väst brytt oss ett vitten – det är klasskamp i dess renaste form, den som brukar avhånas som död och gammaldags.

Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring.

Den arabiska revolution som nu rullar upp framför våra televiserade ögon är möjlig för att arbetare och andra obemedlade bildat en allians med medelklassen och de intellektuella. Det är vid såna tillfällen - Frankrike 1789, Ryssland 1917, Iran 1979, Sovjet 1989 ... – ett folk blir explosivt och lyckas störta det gamla ner i gruset.

Revolutioner får alltid en födelsedag, men den kan aldrig dateras. Vi kan inte prata om Egypten och Tunisien utan att prata om palestiniernas intifador, ockupationen av Irak och Afghanistan eller iraniernas – tillfälligt – nedslagna protester mot Ahmadinejad.

Och vi kan inte prata om Egypten 2011 utan att prata om Muhammad Alzery och Ahmed Agiza, som USA år 2001 med svenska regeringens tillstånd fängslade, deporterade och kastade till tortyrknektarna i Mubaraks fängelse. Terrorister eller demokrater? Efter tio år kan vi börja prata med andra ord än de makten formulerar.