Kultur

Makabra möten med makten

Pablo Larraín skildrar
militärkuppen i Chile
med öga för det absurda

Scen ur fimen ”Post mortem” om militärkuppen i Chile.
Scen ur fimen ”Post mortem” om militärkuppen i Chile.

Den realistiska rumänska filmvåg som kluckat de senaste åren, med filmer som 4 månader, 3 veckor och 2 dagar och Polis, adjektiv, har fått en egen sektion på årets festival.

Medan den tålmodigt registrerar maktutövandets mekanismer, under och efter Ceausescu, gör Syllas Tzoumerkas tvärtom i sin grekiska familjetragedi Homeland. Klippen varar sällan längre än någon sekund och man slungas mellan olika tidsplan. Filmen ramas in av nyhetsbilder från juntans fall och fjolårets krisprotester, men även om man skakas av händelserna på duken är det inte alltid upplysande att arbeta med desorientering som metod.

Post mortem ger exempel på ett tredje sätt att närma sig skeletten i en nations historia. Pablo Larraín skildrar militärkuppen i Chile, med ett uns av både humor och allvar, genom den oförlöste obducentassistenten Marios perspektiv. Larraíns blick för det absurda blir aldrig kyligt distanserad utan bidrar snarare till den ofattbara ohyggligheten när Mario en arbetsdag möts av lastbilar med massakrerade människokroppar. Han staplar lik på en kärra och släpar den mödosamt genom mörka kulvertar.

Vid en särskild obduktion, av en viss störtad president, närvarar en hel rad prominenta män i uniform för att försäkra sig om att man anger självmord som dödsorsak.

En makaber scen som fångar diktaturens behov av falska urkunder.

Jacob Lundström