ÅSIKT

Ohlssons lilla piga

Inga-Lina Lindqvist blir inte klok på Bengt Ohlssons nya roman.

Bengt Ohlsson (född 1963) är författare och krönikör i Dagens Nyheter.
Bengt Ohlsson (född 1963) är författare och krönikör i Dagens Nyheter.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Konsten att ge liv åt trovärdiga, väl gestaltade karaktärer har alltid varit styrkan i Bengt Ohlssons författarskap. Ända sedan genombrottet med Gregorius har Ohlsson med framgång fördjupat och utvecklat greppet.

I en tid när den svenska samtidsromanen entusiastiskt utforskat autofiktion och utfört otaliga självbiografiska experiment har Ohlsson konsekvent omfamnat den rena fiktionen.

Huvudpersonerna i hans två senaste romaner är medvetet förlagda så långt bort från författaren som möjligt, både biografiskt och geografiskt. Den övergivna Karen i Hennes mjukaste röst. Lilla ensamma Marjorie i Syster.

Den nya romanen Kolka skildrar en lettisk tonårsflicka som flyttat till England med sin pappa. Han har gift sig med en kvinna som också har en dotter med sig in i boet. Nu ska alla fyra lära sig att leva med varandra. Bra förutsättningar för en relationsroman, och en befriande ambition att skapa en annan kuliss för en tonårings kaotiska vuxenblivande än de hårt exploaterade miljöerna ”avfolkad bruksort” och ”Stockholms innerstad”.

Romanen är uppbyggd som flickans inre monolog. Tyvärr används formen mindre till att förmedla flickans inre värld, och mer till att låta henne dra ett tungt lass som författarens perspektivpiga. Hon tvingas leverera förnumstiga miljöbeskrivningar, storögda iakttagelser och grymma mängder indirekt anföring. Efter ett tag börjar jag ifrågasätta om så här mycket barnarbete egentligen är lagligt.

Bäst av allt fungerar de kapitel då flickan får vara för sig själv. Där fyller den inre monologen sin rätta funktion. Framför dataskärmen, inloggad på en kontaktsida för folk med udda böjelser, spinner hon på en djupt originell berättelse om skuld och straff, skam och förlåtelse. Hennes mejlväxling är intressant. Till skillnad från platta försök till förfrämligande av engelsk vardag och en ytlig skildring av flickans kamp med det nya språket.

Jag kan inte begripa varför Bengt Ohlsson inte har gjort flickans spirituella brevväxling med den koleriske Ensamvargen till romanens huvudspår. Lika lite som jag begriper romanens tama upplösning med dess hastigt påkomna sensmoral. Handlade boken verkligen om rädsla för snällhet? När då?

Det känns som om författaren någonstans mitt i arbetet blev rädd för sin karaktär. Eller skräckslagen för sin egen enastående förmåga att skapa levande gestalter. Hur som helst nödsakad att svika sin skicklighet.

FAKTA

PROSA

» Kolka

Bengt Ohlsson

Albert Bonniers förlag

Inga-Lina Lindqvist